Under natten rullade ett mäktigt åskväder in över den liguriska kusten. Det stördes jag inte så mycket av. När däremot dagens varuleveranser började smattra fram över kullerstensgatorna utanför så blev det svårt att somna om. Men gryningen var ljummen och vänlig och jag tog trapporna en gång till (bara för att dom låg där) på väg upp till hotellfrukosten. Det var väsentligt enklare utan packning.
Frukosten bestod som vanligt av en mängd sötsaker. Men kaffet var en riktig hästspark. Efter frukost tog vi det lugnt och efter att ha rafsat ihop grejerna så knallade vi ner genom tunneln till järnvägsstationen och tog första bästa tåg till Levanto. Där var det mycket folk som ville åka tåg men till slut fick jag tag i platsbiljetter för intercitytåget till Milano.
Resan från La Spezia upp till Genova bjuder på många vackra scenerier när det följer den branta kusten. Många vackra platser man skulle ha kunnat stiga av på men det kan vara ett framtidsscenario. Idag var havet vresigt när det slog mot den branta kusten och de svarta molnen gjorde att hela kusten väntade på något hotfullt. Inga badande syntes till.
När vi kom till Genova Brignola sprakade det i högtalaren och jag förstod så mycket som att vi skulle bli ståendes en stund för det hade hänt en incident på linjen. Någon sa att det var en bro som hade rasat. Diskussionerna i vagnen blev livligare när någon såg på nyhetsplatser att det var en stor bro.
Allt som graden av förödelsen klarnade blev diskussionerna livligare. Alla försjönk i sina mobiler letandes information som man kunde delge andra. Bron skulle vi ha åkt under ca 20 minuter efter raset. Det visade sig vara över 100 meter bro som rasat. Orsaken är oklar. Bron hade ramlat ner både över hus, järnvägar och vägar och bilar hade kört rakt ut. De pratades om 20 döda och flera skadade.
Samtidigt som vi blev ståendes på Brignole så rullade ännu ett tungt åskväder in. Massor med mullrande blixtar och ett tungt regn smattrade mot tåget. Spekulationerna om vad som skulle hända med tåget och om vi överhuvudtaget skull resa vidare var i full gång. Ett italienare som jag pratade med sa att det var kört. Inga tåg kan köra vidare. Efter nästan två timmar utan ny information så hördes plötsligt visselpipor. Dörrarna slog igen och tåget satte sig i rörelse. Tåget tog sig ut från Genova och svängde norrut. Tydligen kunde man ta sig förbi olycksplatsen via en stor bangård där bron fortfarande stod. Man hade kunnat släppt iväg oss tidigare men man ville väl säkra den nya färdvägen och också vänta ut det kraftiga ovädret.
Vi kom till den vackra Milano Centrale 90 minuter sena och precis lagom för att missa vår förbindelse vidare så det fick bli skräpmiddag i Milano innan nästa tåg upp mot de Schweiziska alperna. Resan gick via särdeles vackra vyer upp mot och igenom St. Gotthard-passet. Vi klev av i Brig och korsade det lilla torget för att kliva på Matterhorn-Gotthard-bahn som skulle ta oss till kvällens slutmål i Täsch.
Det var typ en spårvagn som kom in men som det snart skulle visa sig så var det en spårvagn med en väldigt stark motor som klättrade upp för den smalspåriga järnvägen mot Zermatt. Resan tog en dryg timme och det är förmodligen den häftigaste tågsträcka jag åkt. Inget för höjdrädda dock där järnvägen slingrar sig fram längst en par hundra meter djup ravin. Hade trevligt resesällskap med lokalkännedom som berättade en massa saker. Bland annat om ett kraftigt jordskred som gjorde att man fick dra järnvägen i en ny sträckning och bygga en ny bro. Tyvärr började det mörkna utanför fönstret då vi var ett par timmar senare än vi tänkt. Mycket fönsterspegling inifrån gjorde det svårt att ta bilder.
I Täsch var det strul med vår hotellbokning och ”shit happens” under en tågluff. Vi fick byta till ett annat hotell och där tyckte sambon att temperaturen hade sjunkit till Irish Coffée-nivå.
Dagen har bjudit på en del strul men också varit den finaste tågresedagen. Nu siktar vi mot högre höjder.