Skye

Dagen bestod av ortsbyte och en lång omväg till vårt nya basläger. Omvägen var noga utvald och sträckte sig över West Highlands och ut på Skye och sedan ner via Fort William till den lilla byn Tyndrum i högländerna. Det skulle bli en bildag men inte vilken bildag som helst så dagens inleddes med en lika stadig engelsk frukost som vanligt så jag var ordentligt mätt när vi gav oss iväg västerut mot Kyle of Lochalsh och Skye bridge. Vägen över högländerna växlade mellan att ibland vara en fin och bred landsbygdsväg till att ibland bestå av en kostig full av djupa hål med mötesplatser var 200:e meter. Ju närmare Skye vi kom ju mer dramatiskt blev landskapet. Bergen blev allt högre när vi följde olika dalgångar och vackra sjöar av olika storlek speglade sluttningarnas färger. Ljunghedarna andades höst med en nyans av blomning.
Vägen var som sagt var av skiftande kvalitet och tog tid. Inte minst på grund av alla mötesstopp men till slut tog vi oss fram till Loch Alsh och åkte över bron till Skye. Mellan Inverness och Kyle of Lochalsh går det också en järnväg som trafikeras.

Vi tog sikte på byn Portree för det var nu lunchdags. Mycket turister här men vi tjuvade till oss en parkeringsplats och gick ut i den salta havsluften för att leta reda på en restaurang. Vi åt nästan alla fish and chips och det var någonting helt annat här än i London. Färsk torskfilé direkt från hamnen och hemmagjord friterad potatis smakade sagolikt gott.
Efter lunch så fortsatte vi norrut mot två kända landmärken på Skye. The old man of Storr låg tyvärr insvept i regn och dimma men när vi kom fram till Lealt så klarnade det upp så vi kunde beskåda vattenfallen och de sagolika gröna sluttningarna som stupade ner i havet. Landskapet här är som taget ur en saga och det är väl ingen tillfällighet att så många filmer spelats in här uppe. Härifrån kunde vi ana Quirang i norr men vi vände och åkte tillbaka samma väg ner till slottet Eilean Donan där vi stannade en stund för att betrakta den gamla borgen som speglade sig i havet från sin lilla ö i sundet. Härifrån vidtog en resa ner till Fort William där ögonen inte fick vila en enda sekund. Sceneri efter sceneri avlöste varandra.
När vi nådde Fort William och passerade Ben Nevis och trodde att allt det vackra skulle börja avta så blev det ännu värre. Resan från Fort William ner mot Glencoe var fullständigt sagolik och det började verkligen rycka i vandrartårna. Den en dalgången efter den andra uppenbarade sig och jag skulle vilja följa varenda en uppåt för att se vart dom tog vägen.
Vi tog oss till slut fram till den lilla byn Tyndrum där vi checkade in. Lite middag men jag var fortfarande mätt efter lunchen så maten smakade inte.
Den här dagen hade jag inte behövt skriva om. Det hade räckt att bara ladda upp en massa bilder.