Hör att det också är problem längre upp så att resenärer som ska vidare uppåt landet ska bussas någonstans emellan. Nåja, vi får fortsätta jobba för förbättringar.
När vi till slut kommer iväg från Osby så kan man ändå luta sig tillbaka och reflektera över de gångna veckorna.
Både Rom och Siena var trevliga bekantskaper. Rom återvänder jag gärna till igen. Resan med Gornergrathbahn upp till Riffelalp och den magnifika utsikten över Matterhorn är en av resans absoluta höjdpunkter. Skottland naturligtvis. Resan till Isle of Skye och ner genom högländerna var sagolik. Den skedde dock med bil men o stort sett samma resa går att göra med tåg och buss. Många vackra järnvägssträckor har fastnat på näthinnan. Kuster, berg, floder och sjöar. Landskap av ytterliga karaktärer.
Det blir att gå igenom bilder när man kommer hem så kommer säkert ännu fler minnesbilder tillbaka.
Nu ankommer vi Linköping 76 minuter sena och därmed avslutar jag den här lilla bloggserien och hoppas att ni som följt oss har haft behållning av att läsa. Imorgon är det åter vardag…
En morgondusch innan den krävande hemresan. Två minuters promenad till stationen där vi köpte några färdiga baguetter innan vi klev på TGV-tåget mot Strasbourg. Tåget ökade snabbt farten när det kommit ut ur centrala Paris och i 300 km/h lägger man snabbt mil bakom sig. Strasbourg nås på 1 timma och 45 minuter. Där byter vi till ett litet lokaltåg som tar oss över gränsen till Tyskland och Offenburg. Här byter vi igen för tåget till Mannheim där det blir ett både lunch- och fikastopp på ett par timmar.
Här besöker jag en liten whiskybutik. Det är ju skamligt att ha varit i Skottland utan att ha med lite påfyllning till skåpet hemma. Men som tågluffare har man hela tiden att tänka på sin packning. I Skottland hann jag med att besöka två destillerier och lära mig mer om tillverkningen. Att läsa och att se är ju två helt olika saker. I den lilla butiken i Mannheim får jag ytterligare kunskap om ett flertal destillerier och den storvuxne innehavaren verkar lycklig över att få berätta om olika destillerier, deras standardwhisky och deras ”special editions” samt om sina resor till olika destillerier i Skottland. Jag får så klart beslutsångest men bestämmer mig till slut för en Arran ”the bothy” 2 edition som innehavaren rekommenderade varmt. Arran var för övrigt tidigt med i planeringen för skottlandsresan men hanns inte med den här gången.
Från Mannheim kliver vi på tåget vidare mot Hamburg. Vi väljer vägen via Mainz och Koblenz i Rhendalen där tåget länge följer den mytomspunna och vackra floden. Faktiskt ända upp till Duisburg men det är södra delen av resan upp till Bonn som är vacker. Bergen som inramar floden är är utnyttjade till varje meter med branta vinodlingar och gamla borgar som vakar över floden ligger tätt. Som vanligt högt placerade med bra överblick. Den här vägen tar så klart mycket längre tid men det är det definitivt värt. Det är ju den här resans sista sagolandskap som passeras.
Norr om Bonn blir det ganska ointressant. Den sista passagen av Rhen görs i Köln där man också kan slänga ett getöga när man passerar den pampiga domen alldeles vid stationen. Resten av sträckan upp till Hamburg är dock en transportsträcka.
I Hamburg blir det Kebab och engelsk ligafotboll samt lite matsäcksanskaffning inför natten. Att kliva på DSB-tåget till Köpenhamn är lika rörigt som vanligt. Ingen vagnsskyltning och allmän förvirring som vanligt. Både bland personal och resenärer. Tåget avgår dock i rätt tid och vi kan konstatera till slut att alla vagnar finns med och att det ändå är relativt gott om plats. Medelåldern på tåget är låg och nationaliteterna blandade. Tågluffarsäsongen är inte riktigt över ännu. Nu är det bara att invänta den danska gränskontrollen i natt. Vi tar vägen över Jylland och Padborg ska angöras cirka kvart i två. Vägen över Rödby är naturligtvis bättre men eftersom det är lördag hade vi fastnat Malmö i alla fall. Behövt en hotellnatt och kommit hem två timmar tidigare än vi gör nu.
Den lilla byn har två stationer, lower och upper för här går järnvägarna parallellt från Glasgow till Fort William och Oban.
Vi reste söderut från Tyndrum och det vackra landskapet fortsatte. Speciellt där järnvägen följer Loch Lomond är landskapet sagolikt snyggt och faktiskt såg man små blå öppningar i molntäcket där solen kunde lysa igenom. Scotrail förhöjde morgonen genom att servera kaffe på tåget. Att ta tåget från Glasgow upp till Fort William är något som verkligen rekommenderas. Därifrån kan man också fortsätta med the Jacobite ut till Mallaig. (Harry Potter-tåget) Tyvärr passade inte det in i programmet den här gången.
Vi böt tåg på Dumbarton Central mot Edinburgh för att slippa krångel att ta oss mellan stationerna i Glasgow. Här fick vi uppleva äkta skotsk pendlarirritation eftersom det bara var 3 vagnar med i tåget mot normalt 6. ”Every fuckin friday they cut this train in half…”. Vi stod packade som sillar men det var bara en kvart ner till Glasgow och sedan var det gott om plats på tåget.
Det kan man inte säga om nästa tåg. Det var dags för London Northeast igen tillbaka ner mot Kings cross och redan vid välkomnandet ombord förvarnades om att det kunde bli ståplats de fyra timmarna ner till London. Vi hittade dock platser eftersom man i England har kvar traditionen att sätta ut lappar på reserverade platser som också talar om vilka sträckor som var reserverade. Jag fick byta plats en gång under resan så det var inget problem men åker man mellan Edinburgh och London eller vice versa en fredag eller söndag behöver man nog reservera.
En London gick vi direkt över Till folkvimlet på St. Pancras där det blev en bit mat innan vi gick ner till den boskapsurskiljning som utgör incheckningen till Eurostar.
Helt sagolikt rörigt och jag förstår att det är svårt att kombinera med den rigorösa säkerheten. Lite kul att mina snusdosa fick åka ensam i en låda på röntgenbandet men den uppfattades tydligen inte som en säkerhetsrisk så den fick följa med ut ur England. Ursäkta att jag raljerar. Jag tycker självklart att dom här säkerhetskontrollerna är bra. Inte minst med tanke på vad både Frankrike och Storbritannien råkat ut för.
När vi kommit på det pilsnabba Eurostartåget bestämde vi oss för att boka ett hotellrum i Paris. Vi orkar inte längre idag. Så här är vi nu med utsikt över Paris Est samtidigt som fullmånen stiger över staden. Vi har haft många fina utsikter men den här har också sin charm. Det blir tidig avfärd imorgon också. Eftersom det är lördag så kommer vi inte att hinna ända hem imorgon så vi får se vart vi landar.
Resan till Oban var bara drygt fem mil från vårt boende. Vägen var mycket vacker men inte lika dramatisk som igår. Oban var en mycket trevlig bekantskap. En hamnstad på skotska västkusten med färjeförbindelser till flera av öarna. Islay den mest kända, åtminstone för whiskyälskare.
Det var Oban games idag och det var extra mycket folk men inledningsvis märkte vi inte av det så mycket. Vi bokande in oss på en visning på det kända destilleriet som är ett av skottlands äldsta och det var en intressant guidening men den vi fick i Edravour var flera klasser bättre. Efter visningen och ett Pubbesök så åt vi fantastisk mat på en hamrestaurang (musslor). Sedan traskade några av oss ut till den plats där Oban games hölls medans några gick på shoppingrunda. Spelen var nästan slut när vi kom dit. (Jag valde alltså inte shoppingen). Ett par löptävlingar var kvar men jag förstod inte så mycket av handicapsystemet där några fick starta en bit före de andra. Kommentatorns snabba rotvälska hjälpte inte ett dugg. Men det stod lite säckpipespelare här och där och förhöjde stämningen. Vi återvände ganska snabbt ner emot hamnen. När vi gick tillbaka ner mot staden såg vi att poliser spärrat trafiken genom staden och när vi stannade upp hörde vi också att ett säckpipefölje bestående av ungdomar följde efter oss. Mycket skickliga traditionella musiker och vi stannade en stund för att beundra ungdomarnas skicklighet innan vi återvände till Tyndrum samma väg som vi kommit.
Vädret under dagen hade varit riktigt skotskt. Regn och sol avlöste varann och jag måste säga att vi även i Skottland haft tur med vädret. Visserligen kallt med en dagstemperatur på 12-13 grader men här kan det var riktigt vidrigt om man har otur. På hemvägen förstärktes landskapets skönhet av regnbågar som sträckte sig över de vackra dalgångarna.
Fortfarande mätt efter dagens frukost och lunch nöjde jag mig med en ostbricka till middag. Tänk att man i en liten okänd skotsk by ska få uppleva en av de bäst komponerade ostbrickor man någonsin ätit. Sagolikt goda ostar med olika karaktär och smak.
I morgon går resan in i slutfasen. Då återupptas tågluffandet efter några dagars bilande och vi ska så snabbt som möjligt försöka ta oss hem från Skotska högländerna Vi får se hur det går…
Vägen var som sagt var av skiftande kvalitet och tog tid. Inte minst på grund av alla mötesstopp men till slut tog vi oss fram till Loch Alsh och åkte över bron till Skye. Mellan Inverness och Kyle of Lochalsh går det också en järnväg som trafikeras.
Vi tog sikte på byn Portree för det var nu lunchdags. Mycket turister här men vi tjuvade till oss en parkeringsplats och gick ut i den salta havsluften för att leta reda på en restaurang. Vi åt nästan alla fish and chips och det var någonting helt annat här än i London. Färsk torskfilé direkt från hamnen och hemmagjord friterad potatis smakade sagolikt gott.
Efter lunch så fortsatte vi norrut mot två kända landmärken på Skye. The old man of Storr låg tyvärr insvept i regn och dimma men när vi kom fram till Lealt så klarnade det upp så vi kunde beskåda vattenfallen och de sagolika gröna sluttningarna som stupade ner i havet. Landskapet här är som taget ur en saga och det är väl ingen tillfällighet att så många filmer spelats in här uppe. Härifrån kunde vi ana Quirang i norr men vi vände och åkte tillbaka samma väg ner till slottet Eilean Donan där vi stannade en stund för att betrakta den gamla borgen som speglade sig i havet från sin lilla ö i sundet. Härifrån vidtog en resa ner till Fort William där ögonen inte fick vila en enda sekund. Sceneri efter sceneri avlöste varandra.
När vi nådde Fort William och passerade Ben Nevis och trodde att allt det vackra skulle börja avta så blev det ännu värre. Resan från Fort William ner mot Glencoe var fullständigt sagolik och det började verkligen rycka i vandrartårna. Den en dalgången efter den andra uppenbarade sig och jag skulle vilja följa varenda en uppåt för att se vart dom tog vägen.
Vi tog oss till slut fram till den lilla byn Tyndrum där vi checkade in. Lite middag men jag var fortfarande mätt efter lunchen så maten smakade inte.
Den här dagen hade jag inte behövt skriva om. Det hade räckt att bara ladda upp en massa bilder.
Vi packade in oss i fordonet och tog ut riktningen söderut. Vackert och levande jordbrukslandskap och en behaglig resa ner till till Urqhart Castle vid Loch Ness som blev dagens första stopp. Det var väldigt mycket turister på plats så det blev mer en ”Jaha – då har jag varit här”-upplevelse. Men visst var det vackert. Speciellt den djupa långsmala sjön där odjuret sägs finnas någonstans i djupet lämnade skönhetsfläckar på näthinnan. Mer faktiskt än de stenhögar som utgjorde den gamla borgen.
Från Urdadain fortsatte vi till Inverness. Där blev det lunch och jag blev förvånad över att de skotska musslorna faktiskt vida överträffar de franska och belgiska. Både i storlek, tillagning och kvalitet. Jag behövde lite nya t-shirts och hittade en affär där dom kostade £1,80/st så jag köpte några och bara jag lyckas tvätta mina byxor i morgon kväll så ska jag nog nu klara mig hem vad gäller kläder som inte luktar alltför unket.
Efter både lunch och shoppingrunda i Inverness hade klockan dragit i väg mot sen eftermiddag så vi återvände mot Strathpeffer för att inte missa tisdagskvällen återkommande byfest. Kvällen i den lilla byn bjöd på det som för mig var resans tredje stora höjdpunkt. I den lilla byn hade en pluton blåsare och trummare en klockren uppvisning i skotsk traditionell musik. Samtidigt dansade unga flickor uppvisningsdanser av olika sort men efter gaelisk tradition. Det hela tog en dryg timma och var en av de häftigaste upplevelserna under resan. Att träffa på detta på en liten byfest var inget som varken jag eller någon annan räknat med. Byn Strathpeffer var en turistort. Ingen tvekan om den saken. Men det var en turistort dit många skottar åker så det blev lite trevliga samtal på bypuben innan sovdags.
Vi kom iväg ungefär som planerat med vår lilla buss och trots att vänstertrafiken orsakade en del bekymmer så arbetade vi oss sakta men säkert norrut. Vi fick tips om den lilla byn Pitlochy och när namnet uppenbarade sig på en vägskylt så valde vi bort vår utstakade rutt och svängde av stora vägen. Efter ett första stopp i en gödselhög så hittade vi slut på den lilla byn mycket vackert belägen i en dalgång i början av Highlands. Innan vi kom ner till själva byn så svängde vi oplanerat ner till Edradour whiskydestilleri där vi fick en mycket skickligt guidad rundvandring i en timme och en halv. Det blev lunch i den lilla byn Pitlochy och besök i några butiker innan vi fortsatte norrut genom det fantastiskt vackra skotska hedlandskapet som föranledde flera stopp på vägen. Vi passerade Inverness och åkte upp till den lilla byn Strathpeffer där vi bokat in oss på ett mycket vackert hotell, åtminstone från utsidan. Hotellet var en labyrint av rum och trappor. Först tog man hissen upp till våning 3. Därifrån svängde man av i en korridor och gick ner en halv våning för att slutligen gå upp för trapporna till ytterligare en våning innan vi hittade vårt rum. Rummet var helt Ok men svarade inte inte riktigt upp mot exteriören men den gigantiska matsalen och den vackra restaurangen vittnade om att det här en gång varit ett riktigt högklassigt hotell som nu fått förfalla. Middagen var helt Ok även om jag hade lite svårt för den mashed potatoes som serverades. Kvällen avslutades som vanligt hos det par som hade störst rum. Under morgondagen ligger vi still i Strathpeffer med korta intressanta utflykter på schemat.
Intog en Engelsk frukost med rostat bröd, bacon, korv och stekt ägg. (Skippade vita bönorna…) Det sköljdes ner med apelsinjuice och kaffe. Från sydeuropas sötsaker till fettdrypande engelskt. Jag föredrar faktiskt det senare.
Knallade i lugn och ro över till Kings Cross där vi gick ombord på tåget till Edinburgh. Vi hade fått tipset, eftersom tåget var fullbokat, att boka platser i 1:a klass och betala tillägg på 25 pund direkt på tåget. Ett helgerbjudande på alla London Northeastern railways tåg. Det var fullständigt värt det. Bekväma och breda skinnsäten. Gott om plats för benen och stora bord. Dessutom ingick mat och dryck som trugades på oss ca en gång i timmen under den långa resan norrut. Suveränt serviceinriktad personal.
Landskapet platt och likformigt fram till Newcastle med undantag för den lilla staden Durham som jag måste lägga på minnet för framtiden. Mycket rovfåglar dock i det nyskördade jordbrukslandskapet. Newcastle också häftigt och värt ett framtida besök och en bit norr om Newcastle träffade vi på Nordsjön som vresigt gnagde mot kusten. Landskapet böljande och fårhjordar överallt i backarna. Grå dimma och ett lätt regn. Tågbyte i Edinburgh mot Perth som är dagens slutmål. (Ja, jag vet att det finns direkttåg). Gråvädret fortsatte och vi kom ifrån Edinburgh nästan 20 minuter senare. Passerade några fina små städer på vår vidare resa. Stationskyltarna tvåspråkiga. I Stirling var dock det vackra slottet på höjden insvept i byggställningar och plast.
Vi klev av i Perth och hittade knappt ut från stationen. Var tvungen att fråga två poliser och jag fattade inte mycket av den snabba skotska dialekten men dom visade också med pekningar så vi hittade ut till slut från den gamla stationen. Där väntade vi en stund på att det skulle dyka upp en taxi. Det var en kilometer till hotellet och vädret bestod av sådant där fint och tätt regn som man blir dyngsur av. Ingen taxi dök upp så vi fällde upp paraplyerna och traskade in mot centrum av staden och hotellet med den vackra namnet Royal George Hotel som låg bredvid floden Tye och en riktigt vacker bro över floden. Perth kändes vid första anblick som ungefär som Lesjöfors men när vi kom ner i centrum fanns ändå en viss charm. The Royal George var ett underbart genuint och äkta Brittiskt hotell som förde tankarna till Fawlty towers och vi kom precis lagom för att kunna göra sista beställningen i restaurangen. Det blev i stort sett samma sak till middag som till frukost. Te, toast, bacon, två stekta ägg och korv. Till det äcklig pommes frites som står oss upp över öronen nu.
Jag bokade sista rummet igår och vi fick The city of Perth suite för överkomliga £74. Jättefint stort och lyxigt rum med stora fönster mot floden och den vackra bron.
Här går vår resa in i en ny fas. Vi skiljdes från våra reskamrater för två veckor i Paris i förrgår och fick en dag själva i London. På Royal George i Perth träffar vi vårt nya ressällskap så nu vidtar fyra dagar av resande i Skottland med nya goda vänner.. Eftersom vi fick sviten så blir vårt rum platsen för kvällens avslutning. I morgon åker vi norrut och nu blir det inget tågresande på några dagar. Vi bilar oss vidare imorgon i en 9-personersbuss och jag är fortfarande oerhört sugen på nya upplevelser.
Vi klev av på St. Pancras och gick ut i den svala Och gråa Londonluften. Pilade över till Kings Cross och förökte få biljetter till vidare resa i morgon men det var inte lätt. Sedan intog vi ett café för lite brunch. Sambon tog en halv engelsk frukost med korv, bacon, stekt ägg rostat bröd och vita bönor. Jag nöjde mig med rostat bröd med stekt ägg och en kaffe. Intressant att följa frukosttraditionerna på olika ställen i Europa. Väldigt varierande.
När vi hade suttit och pustat en stund över frukosten och fixat en adapter för elkontakterna gick vi till hotellet med ambitionen att försöka bli av med våra väskor. Vi fick checka in trots att vi var tre timmar före incheckningstid. Rummet var förmodligen det minsta hotellrum jag bott i och det låg i en labyrint av korridorer men som sagt, varje minut man spenderar på hotellrummet under en tågluff är ett nederlag så det spelar ingen roll. Bara tacksam över att bli av med packningen.
Vi tog tuben ner till Victoria station och därifrån promenerade vi upp till Buckingham Palace och vidare genom underbara St. James park till Parlament square. Där blev resans första Pint ett faktum samtidigt som solen bröt igenom molnen. Tyvärr var hela parlamentet under renovering och Londons mest kända landmärke, Elisabeth Tower, helt inklätt i byggställningar. Det förstörde lite av upplevelsen. Vi fortsatte upp till Trafalgar och sedan korsade vi floden via Waterloo bridge ner till Southbank där lördagsfestligheterna var i full gång. Vi följde floden västerut och stannade vid några tillfällen för att titta på de sandkonstnärer som utnyttjade ebben för att tjäna lite pengar. En hade gjort en helt otroligt vacker sandskulptur men den smartaste killen var nog han som byggt en livflotte i sand som han lagt sig själv i. Där låg han och drack öl och skämtade med turisterna som skulle försöka träffa små hinkar med enpundsmynt för att få ta bilder på honom. Jag gjorde inget överslag men det låg mycket pengar runt hinkarna och killens timpeng för att ligga och dricka öl och skämta med turister går nog inte av för hackor.
Vi fortsatte över till Bankside och gick hela vägen bort till Tower bridge med diverse vattenhål på vägen. Där var det dags för lite mat och det blev naturligtvis Fish and Chips på en liten bar som samtidigt visade Londonderbyt Chelsea-Arsenal. Chelsea var överlägsna och ledde med 2-0 när vi lämnade vilket inte verkade uppskattas av de flesta på puben.
Fish and chips förresten måste vara värdens mest överskattade mat. Visserligen är det riktig fisk men det smakar ta mig fan som fiskpinnar. Fullständigt smaklös mat men det engelska köket är väl mer kända för sina stadiga frukostar än för sina kulinariska upplevelser.
Vi var ganska långt hemifrån nu. Vi promenerade vidare över gångbron vid Southwark upp till St. Pauls. Därifrån gick vi ner till Blackfriars och kryssade oss tillbaka till hotellet via tre tunnelbanelinjer.
Jag tycker att London är en jävla trevlig stad. Jag gillar det mesta här. Modernt och gammalt blandas friskt och människor är öppna, glada och vänliga. Staden är dyr javisst, men inte dyrare än Stockholm och har man varit i Zermatt är det mesta billigt.
Imorgon reser vi vidare norrut.
Hotellreceptionen tipsade att man kunde ta buss 43 någonstans längs Maubeuge och åka ända ner till Eiffeltornet. Resan var lång och kostade 2 euro/st och det var det värt. Till slut klev vi av nere på Avenue Rapp och där hade vi bara att runda gathörnet innan ståltornet uppenbarade sig framför oss. Det var så klart mycket turister. Ingen av oss hade lust att åka upp i tornet men det var ett bra utgångsläge för att gå vidare så efter en stund så fortsatte vi genom Champ de Mars, förbi Hotel des Invalides och över den mycket vackra Pont Alexandre III. Härifrån följde vi Seine genom den vackra parken Tuillerierna mot Louvren. Här hade några av oss velat gå in medan andra inte ville ”åka till Paris för att titta på några jävla tavlor”. Kön utanför avgjorde åt oss.
Vi åt istället lunch vid floden. Idag blev det Crepes. Jag tog en med skinka, ost och stekt ägg. Tänkt om man ställt fram en pannkaka med stekt ägg till ungarna. Vilket ramaskri…
Vi gick vidare över Pont Neuf och bort till Notre Dame där dagens Parisvandring vände tillbaka norrut. Jag förbannar mig varje dag för att jag glömmer att sätta på GPS-trackern som kartlägger alla promenader vi har gjort. Hade varit skitkul att ha kvar. Nu gick vi på känn för att hitta tillbaka till hotellet och jag har egentligen inte så bra koll på vad vi passerade förutom det vackra stadshuset.
Det här är en stolt stad. Nästan överdriven i sina försök att visa sin storhet. Det går knappast att missa att Frankrike är nyblivna champion de mundial. Jag tycker dock att Rom vida överträffar Paris på de flesta sätt.
Hotellvärden varnade för regn idag. Jag kollade vädret och det sa inget regn men humana 23 grader. Det blev 28 och vi verkar inte kunna komma ifrån värmen. Inte ens i Zermatt. Så jag var lika svettig som vanligt när vi kom tillbaka till hotellet.
Under kvällen fixade vi biljetter Som tar oss till nästa fas av resan och sedan gick vi en kortare runda upp mot Montmartre igen för lite kvällsmat där nästa kulinarisk omöjlighet uppenbarades. Omelett med pommes frites. Jag vågade inte prova…
