1 – Brevens Tallskogar

När man passerat Skrämman på vägen mot Brevens bruk så kommer man in i en dramatisk dalgång där Långsjöbäcken skapat en ravin i dalgången mellan de höga berg som skuggar vägen på bägge sidor. Där står granskogen tät och orörd. Vildmarkskänslan infinner sig redan här. Om man besöker området på senvåren så är bäcken och dess omgivningar fyllda av fladdrande blå jungfrusländor. Om man går in på vägen som går in västerut strax söder om Långsjön och följer den lilla bäcken söderut på västra sidan så klättrar man snart upp på berget och får en vacker överblick över bäckravinen långt där nere. Annars finns en liten parkeringsplats varifrån det går en markerad rundslinga upp på västra sidan av vägen. Den leder upp till den karga, bergiga och glest beskogade naturen som är så karakteristisk för området men där det är väldigt lätt att gå. Vid Sarvsjön, som ligger som i en krater, bör man lämna rundslingan och följa den lilla bäck som dansande porlar ner från sjön för att ansluta sig till Långsjöbäckens flöde. Ibland gömmer den sig under stenblocken för att åter titta fram i ett litet vattenfall. Om man vågar lämna rundslingan och ge sig längre in i reservatet hittar man Djupsjön. En mörk lite större skogssjö där känslan att vara långt ifrån vardagen är påtaglig och där en rofylld sinnesstämning har lätt att infinna sig. Strax söder om Närkegränsen ligger Vitmosseberget. Finspångs högsta punkt.

2 – Storsjön

När man passerat Sågartorp på vägen in mot Malma går en stig ner till vänster. Via en fördämning kan man ta sig över den porlande Bottenån vid ruinen av en gammal såg. Redan här har man fått belöning för sin utflykt men om man fortsätter stigen in i skogen och håller till höger kommer man ner till den natursköna och klippiga strandlinjen. Det finns gott om grillplatser och utsikten över sjön bort mot Malma går inte av för hackor. Delar av skogen bakom är gammal igenväxt åkermark men nere vid strandlinjen är skogen ännu så länge orörd med många grova tallar.

3 – Gummesjöbäcken

Någon gång när du passerar Hästskosten bör du stanna till på den lilla vändplatsen och följa vägen som går in åt öster. Vägen går genom tät gammelskog (än så länge) och efter en knapp kilometer innan vägen svänger söderut och går över Gummesjöbäcken så håller du rakt fram längs en gammal väg som leder ner till ett kulturlandskap där flera gamla boställen (Ventorpet) funnits i sluttningen mot sjön. Lämningarna efter bostället är många men de gamla kulturmarkerna har som på så många andra platser både hunnit granplanteras och avverkas. Utsikten över Björsjön är vacker och till höger om oss så störtar Gummesjöbäcken ner i en ravin via ett fint litet vattenfall. Efter vattenfallet slingrar sig bäcken porlande ner till sjön. Helst ska besöket göras på våren när vattenflödet är som högst.

4 – Mörtsjöbäcken

Ungefär 500 meter innan man kommer fram till Mörtsjö så går det in en gammal väg/stig åt höger (norrut). Stigen följer en liten dalgång där Mörtsjöbäcken går fram. Bägge sidor av dalgången är gammal kulturmark som brukats, nu dock glest bevuxet av smågranar. Snart börjar stigen slutta nedåt och dalgången smalnar av där bäcken tar fart och skär sig genom landskapet via en brant bäckravin. Här har det tidigare funnits en såg som självklart drevs av vattenkraft. En långs sträcka där dramatisk natur blandas med spår av kulturhistoria innan bäcken åter lugnt planar ut på sin väg mot Storsjön. Den gamla vägen som vi följde hit fortsatte historiskt över bäcken via en bro och vägen, som nu blivit en stig, fortsatte till Malma längs västra sidan av Storsjön. Bron finns inte kvar. Vid lågt vattenstånd går det dock ändå att ta sig över bäcken torrskodd.

5 – Mörtsjö

I östra spetsen av Mörtsjön fanns en gång i tiden en by med samma namn som sjön. Byn var en central punkt i området. Kulturmarker och spår av mänsklig gärning sträcker sig långt härifrån i alla väderstreck. Sedan slutet av sextiotalet är dock alla hus borta med undantag för två små uthus som ännu finns kvar. Platsen är ändå mycket vacker och på höjden, där bostället som kallades för Berget fanns, finns en grillplats med en fin utsikt över sjön.

6 – Hagmarkerna vid Kvarnsjön

På norra sidan av den lilla Kvarnsjön (väster om Ålsjön) ligger stora vidsträckta och vackra hagmarker som omfattas av skydd enligt EU:s art- och habitatdirektiv. Det öppna landskapet som sluttar långsamt ner mot sjön bryts av smågranar och enbuskar. Landskapstypen i kombination med betande djur gör det till ett paradis för småfåglar. Man når enkelt hagarna via den väg som går västerut en bit norr om Tyrisfall.
Här har det bott människor länge. Precis i ledningssträckningen som går i nord/sydlig riktning genom hagmarkerna finns en fornlämning (treudd).

7 – Ulvsberget – Råd

Den här platsen fann jag av en slump när jag utforskade skogarna kring Råd, norr om Regnaren. Mellan Vägen till Råd och de våtmarker som utgör en förlängning av Rådsjöns sydvästra spets ligger Ulvsberget. På bergets sydöstra sida finns en vacker ekskog av ”Robin Hood-karaktär” och där fann jag mig plötsligt stå i en fantastisk liten glänta av gammal kulturmark. I kanten av ekskogen finns en gammal husgrund utan markering. Kanske en backstuga till Rådstorp som låg på andra sidan berget.
Ekskogens grova grenar sträcker sig ut över gläntan och platsen känns bortglömd av tiden. Jag misstänker att det är en favoritplats för svinen i den tid när träden släpper sina ekollon.

8 – Lenestad ekhagar

Jag är ingen vän av Östgötaledens sträckning genom vår bygd men det finns några delar som stannar kvar på en vandrares näthinna. När man har lämnat Regna och går österut, på ledens sträckning mot Rejmyre, så kommer man snart fram till en plats där vidsträckta hagar sträcker sig ner mot sjön Regnaren på vägens norra sida. Hagarna är välansade av landskapsvårdande får, bevuxna av ek och en och på våren lyser stora mattor av vitsippor. En liten bäck rinner under vägen och efter att ha stannat upp i en liten vattensamling dansar den vidare ner mot sjön. Här ska man gå sakta så att ögonen hinner med…

9 – Gäddöskogen

Det nybildade naturreservatet består mestadels av våtmark och bör besökas i den tid när skvattramen blommar. På västra sidan av vägen som löper genom reservatet finns dock en kuperad och trolsk urskogsterräng där man inte blir förvånad av möta varken lodjur eller skogsrå. När jag besökte skogen senast så stod en älgko ute i mossen och pratade med sina kalvar. Antagligen kände hon min närhet och varnade. Den trolska delen av reservatet är väl värd ett besök när som helst under året.

10 – Börgölsån

När Igelforsån lämnar Björkesjön på sin resa söderut byter den namn till Börgölsån. Längs den första sträckan av ån efter bron till Björkenäs så flyter den stilla. På bägge sidor av ån är det brant terräng och fin skog att gå i. Väljer man att gå över bron och följa ån på östra sidan så finns en liten traktorstig att följa. Den övergår snart i en vanlig stig som leder fram till en plats där det tidigare fanns stenpirar. Användning av dessa är okänd men eftersom ån just här blir grundare och snabbare så kan det hända att man fraktade något hit. Kol kanske… Här får man klättra upp för branten för att hitta en väg som går fram till en lite stuga. Den kan man fortsätta till Kolvetorps fritidsområde och gå runt Björkesjön för att komma tillbaka till Igelfors.
På den västra sidan finns en uråldrig väg som man hittar längs ån efter det lilla hygget vid Fredrikslund. Den leder upp i en vacker och lättrampad skog där man går med fin överblick över ån där bävern gärna visar sig under dygnets mer skumma timmar. Väl framme vid de vidsträckta gärdena vid Hårtorp så hittar vi nästa gamla väg som leder ner mot Kusbo och vidare mot Börgöl där dock hyggena blir större,

11 – Kolvetorpsön

Ön som inte är en ö!
I Västjuten utanför Värmaviken så ligger en långsträckt ö med brant strandlinje och djup skog. På öns norra spets så ändrar naturen karaktär och blir nästan skärgårdslig med vindpinade tallar på den karga berghällen. En utmärkt plats att slå upp tältet och ligga och titta på den solfärgade sommarnatthimlen i norr samtidigt som man har vatten på tre sidor. Varje gång jag gjort detta har bävern simmat förbi nära i dimman fram på morgonkvisten.
En gammal väg går längs ön och förmodligen har den använts för skogsbruk. Min gissning är att de är på grund av avverkning som ön inte längre är en ö. Det lilla smala sundet mellan ön och ”fastlandet” har förmodligen fyllts igen en gång för länge sedan och en smal igenväxt väg leder ut till ön. Vid högt vattenstånd går den inte att använda.

Idag har jag dock tagit ut en förbestämd rutt. När jag går åt Hällestadhållet brukar jag alltid gå via ”bruket” men idag tog jag stora vägen ner över bron. Första korta stoppet vid Brostugan som låg ungefär där den gamla bron gick över Igelforsån. Finns inga spår kvar idag förutom den skylt som Regna hembygdsförening satt upp (1). Kul ändå att veta att det låg ett boställe ett vid det gamla brofästet ända in på 60-talet. Det jag tidigt upptäckte när jag flyttade hit 1990 var att det gick en gammal väg in där stugan låg som ledde över skogen fram till Solhem mitt emot El-stationen. Tror den är mestadels igenväxt nu men jag har en kärlek till dom där gamla vägarna som användes av människor långt innan vi satte hjul under oss för att ta oss fram. Kanske var det här vägen gick innan asfaltens tid…

Jag tar det långsträckta motlutet upp till Solhem (mitt emot ställverket på Hällestadvägen) och strax efter sista huset finns det en öppning i skogen på vänster sida som jag sneglat på i många år. Idag bestämde jag mig för att se vart den skulle ta mig. Nyfiken på om det var en gammal väg eller något som skapats av skogsmaskiner gav jag mig in i öppningen i skogen. Ganska snabbt insåg jag att det var en väg som funnits länge. Om man tittar på hur vägen röjts står det snabbt klart om den är gammal eller ny och den här var helt klart av historisk modell. Igenväxt men ändå tydlig. Den tar mig ner till en gammal åker som nu består av en granplantering (2). Jag är ingen god gissare när det kommer tid träds ålder men jag skulle gissa att granåkern är 50-60 år gammal. Marken är alldeles jämn och runt det långsmala området som gränsar till Horsbäcken finns massor av röjningsrösen och tydliga gamla dikningar. En gammal väg leder vidare ut mot torpet Horsbäcken som ligger vid ”stora” vägen och jag gissar att området var åkermark som tillhörde torpet. Vägen leder vidare åt andra hållet och jag tror det fanns en genväg som följde bäcken över skogen fram till Gållbo. Vi har dock en bit att gå idag, min kamrat och jag, så vi kontrollerar det en annan gång. Efter hemkomst tar jag en titt på 1949 års ekonomiska karta och ser att både åkermark och väg finns tydligt markerad (3). Liksom stigen över till Gållbo.

Jag följer kanten på den gamla åkern fram till torpet Horsbäcken (4). Huset var beläget på en liten höjd men revs redan 1918. Jag har ingen information om när torpet byggdes och hur länge det varit bebott men det finns gott om spår kvar av mänsklig historia trots att hundra år nu har passerat. Härifrån fortsätter jag ett kort stycke fram till avtagsvägen mot Högsfall. På den tid då en vägsträckning inte behövde vara spikrak ringlade sig landsvägen upp här förbi Pettersberg. Ett kort stycke in på vägen finns en mycket gammal, mycket gedigen och mycket vacker stenbro över Horsbäcken (5). Bäcken avvattnar både Holmsjön och några av de stora myrmarker som finns här och den kan ibland vara både strid och djup. Den fyller till slut på Igelforsån strax söder om samhället. Bron är tyvärr skymd av sly på hyggesmark på bägge sidor så det behövs röjas upp här så detta historiska konstverk blir synligt för passerande ögon.

Den urgamla vägsträckningen för Hällestadvägen skiljer sig en del från dagens sträckning och vid Nyhagen viker jag av från asfalten in mot Holmsjöhult (stor skylt). Några hundra meter in kommer jag till en milsten vid en trekorsning som verifierar att det här är den ursprungliga vägen. Själva stenen är vittrad, sliten och oläsbar men fundamentet är fortfarande magnifikt (6). Snart svänger vägen ut igen mot nuvarande sträckning men jag följer den parallella väg som slingrar sig fram genom skogen. Min första tanke är att det är en ny väg gjord för skogsbruket men ju längre jag går ju mer börjar jag tvivla. Jag luras av att man grävt för bredband i den här sträckningen och att vägen grusats upp. Kanske är det här den gamla vägsträckningen. En kontroll på 1949 års karta efter hemkomst visar att tvivlet var korrekt. Vägen finns redan då och är förmodligen den ursprungliga landsvägen. Jag hade förväntat mig hyggesmark men det är faktiskt skog hela vägen tills vi når ”stora” vägen igen strax innan avtagsvägarna Tomtebottenvägen och Vargnäsvägen. Precis mitt emot Vargnäsvägen ungefär 50 meter in i skogen finns några gamla gränsstenar (7) och här tar vi en liten fikapaus. Gränsstenarna säger att vi nu lämnar Regna socken, Högsfalls ägor och kommer in I Hällestad socken, Glutebo ägor – Ska naturligtvis vara Gultebo… (Källa: Riksantikvarieämbetet). Stenarna är oläsliga men medans jag sitter där så funderar jag på varför gränsstenarna ligger så långt från vägen. När jag börjar se mig omkring så ser jag snabbt en annan vägsträckning alldeles bredvid den yttersta stenen. Den vanliga frågan inställer sig om det här är en gammal färdväg eller något som gjorts under det moderna skogsbrukets flagga. Det blir snabbt klart att det här är den gamla vägen. Att senare traktorer och maskiner nyttjat vägen och då satt sina spår spelar ingen roll. Den gamla färdvägen ringlar sig fram genom skogen och möter snart på en mer modernt nyttjad skogsväg. Tyvärr har någon använt en sänka i skogen som soptipp (8) och ni får ursäkta språket men – JÄVLA FOLK…  Det är inte som någon har slängt ett glasspapper utan det är säckvis med sopor som dumpats här.

Vägen närmar sig åter nuvarande vägsträckning och även här ska det finnas ett gammalt vägmärke (9) som dock är raserat. Möjligtvis för att flyttas till det märke som sitter där vår skogsväg möter nuvarande väg. Man kan dock undra vad som pågår här. Nedskräpningen i området är omfattande och någon har trätt ett par strumpbyxor över stenen. Det är så skräpigt så det bli en anmälan till kommunen på måndag. En riktig soptipp…

Jag knallar vidare efter vägen ner till Kungshagen där det finns ett minnesmärke (9) efter Gustav III:s eriksgata 1773 och den lunch kungen ska ha inmundigat här. Därav förmodligen namnet på platsen. Här viker vi in på grusvägen förbi gården Bråtfall och de vackra öppna markerna i den lilla dalgången. Här tog jag för några år sedan tog mina bästa kronhjortsfotografier en mycket tidig julimorgon. Några slöa kalvar reser sig nyfiket och glor på oss när vi passerar den vackert belägna gården (10). Blir alltid lika glad av att se att det ännu finns boskap i våra landskap.

Efter det vackra öppna landskap tar storskogen vid. Förutom en lite avstickare in till en kolaranläggning, vilken som vanlig ligger ute på ett hygge men ändå är identifierbar, så närmar vi oss vändpunkten för dagens vandring. Stora mängder av höstkantareller i mossan och även en del gula men dom får stå kvar idag (11). Tillbaka på vägen så når vi snart en vändplan och den väg som därefter tar vid är av den typ som jag älskar. En väg för människor och möjligtvis för hästar men inte för maskiner. Djup skog på bägge sidor. Marktäcket lyser klargrönt. I Nötskrikors och korpars novemberland närmar vi oss platsen med närområdets vackraste namn. Vi är framme i Annastinefors.

Här fanns på 1700-talet både ett järnbruk och en såg tillhörande Sonstorps bruk. Vid Annastinefors finns den stora sjön Bleklångens avrinning. Det är en reglerad avrinning med en damm som är moderniserad sedan järnbrukets tid (12) Flödet möter en annan avrinning från större myrområden och precis där bäckarna möts ligger huvudbyggnaden från det gamla bruket (13). De samlade flödena blir Mörtsjöbäcken som sedan rinner vidare mot Mörtsjön och sedan ut i Börgölsån för att så småningom rinna ut i Glan. Från Annastinefors går vägar både mot Sonstorp/Hällestad, mot Hälla och mot Flasbjörke samt naturligtvis den väg jag kom från Bråtfall och Igelfors/Regna. Man behöver inte fundera på varför järnbruket anlades precis här där färdvägar möts och där både vattenkraft och skogsråvara finns. Jag har gått förbi här flera gånger förut på väg mot Finspång eller Sonstorp men då har jag varit på väg någonstans och inte tagit mig tid för att utforska området.  Det finns bara ett hus kvar här och det tycks tyvärr vara på väg att förfalla. Fönstren är igenspikade och det verkar som det är några år sedan som det mysiga torpet fick den omvårdnad det förtjänar (14). Om ägaren läser det här så är jag villig att göra en överenskommelse om långtidshyra. I skogen bakom torpet finns spår av ett litet samhälle (15). Jag kan inte läsa tecknen men det finns massor av konstiga konstruktioner som inte gjorts av naturen. En stolt dovhjort studsar undan när vi kommer och jag tänker att han borde ha annat för sig så här i början på november men kanske tog han igen sig inför kvällens övningar vid de öppna markerna vid Hällanäset på andra sidan bäcken.

Efter att ha utforskat området och dragit mig till minnes alla blå jungfrusländor som svärmade i bäcken när jag senast passerade förra våren vänder vi åter. Vi tar en liten men ändå tydlig skogsstig i riktning Högsjön för att träffa på ytterligare några gränsmärken (16). Mitt i skogen sitter gränsstenarna som ska utgöra gamla gränsmärken mellan fem ägor och tre socknar. Jag letar förtvivlat efter någon väg eller stig även här men jag hittar inget som tyder på att det funnits en gammal färdväg här. Inte förrän jag gått genom skogen och kommer ut på ett hygge hittar jag spår efter en gammal väg (17) som slingar sig tillbaka mot vändplanen på Tomtebottenvägen. Förmodligen har det funnits en gen färdväg från Annastinefors upp mot Igelfors. Med tanke på att vi är på väg mot ett område med många kolningsanläggningar är det inte så konstigt. Behovet av kol i det gamla järnbruket måste ha varit stort. Tomtebottenvägen finns dock inte på kartan från 1949 och det finns heller inga stigar utmärkta så mitt antagande kan mycket väl vara felaktigt.

Vi har lagt en och en halv mil bakom oss så vi struntar i att försöka leta på alla kolaranläggningar som finns utmarkerade på riksantikvarieämbetets karttjänst. Vi får nöja oss med den vackra vyn över Högsjön (18). Några närliggande anläggningar försöker vi ändå identifiera. Den första hittar jag inte och den andra är sönderkörd av skogsmaskiner (19). Jag trodde att även kolbottnar hade skydd. Lite längre upp längs Tomtebottenvägen finns konstiga rösen i skogen (20). Enligt riksantikvarieämbetet rör det sig om plantlavor som är en slags gammaldags odlingslådor. Jag tänker dock att det måste finnas ett boställe om det ska finnas plantlavor. I vårt letande hittar vi ett jättelikt flyttblock (21) men inte något boställe.

Vi når vägen igen och traskar på hemåt. Vid El-stationen viker vi av mot bruksområdet i Igelfors. Även här finns saker värde att minnas. När jag flyttade till Igelfors fanns både ett större hus för arbetarbostäder och en disponentvilla. Villan var utblåst redan då och bägge husen eldades upp under 90-talet. En glädjande syn möter mig som avslutning där en nyplantering sker på den vackra men gamla allén ner till bruksområdet. Många av de gamla träden har dött men nu kommer en föryngring som om några år kommer att återskapa känslan av en riktigt gammaldags lindallé. Drygt 2,1 mil blev det totalt idag

Direkt när man svänger av landsvägen syns spåren efter det gamla bostället Grindtorpet. Själva torpet är enligt Riksantikvarien förmodligen bortodlat men på högra sidan finns längs kulturmarken en del bebyggelselämningar från uthus som troligtvis hörde till torpet.

Det var något år sedan jag gick här senast och man märker direkt att avverkningen av skog varit intensiv i området. Snart nog kan vi dock blicka ut över Kvarnsjön och de vackra beteshagarna som sluttar ner mot sjön (1). Hela hagmarksområdet norr och nordöst om sjön är skyddat enligt EU:s Art- och habitatdirektiv och anses vara av nationellt bevarandevärde. De välhävdade betesängarna som böljar nedåt mot Kvarnsjön bryts av smågranar och enbuskar och det finns gott om död ved. Fågellivet är intensivt både sommar som vinter. Runt Ålsjön har det bott människor i minst 5000 år och vi går in genom staketet för att försöka finna den fornlämning (treudd) som ska finnas ganska mitt i hagen. Jag tror mitt otränade öga hittade lämningen (2) även om flera tusen år av tid har gjort sitt bästa för dölja den.

När vi passerat de vidsträckta hagarna så håller vi vänster där vägen delar sig. Här och där finns luckor av kulturmark i den skog som ännu finns kvar (3). Stora arealer är dock hyggesmark. Vi stretar oss dock uppåt till det första torpstället på vår runda som är Stora Ulvsberg. Här finns grunderna kvar av såväl ett bostadshus som ett flertal uthus. De öppna markerna minner om tidigare generationers slit och naturen har inte riktigt lyckats återta landskapet (4) sedan 1949 då den siste brukaren avflyttade enligt den informationsskylt som Regna Hembygdsförening satt upp på platsen. Några jaktinstallationer står i det gamla bostället och vi sätter oss på en av de gamla husgrunderna för en första kopp kaffe och lite torkat renkött (5).

Härifrån är det inte långt till Lilla Ulvsberg. Det bostället ligger inte precis vid vägen så man får leta sig ner i terrängen. Här hittar jag ingen skylt men min gissning är att detta torp varit obrukat mycket längre än det föregående. Det finns några husgrunder som det växer fullstora granar i (6). Det finns inga stigar ner från vägen och får naturen något tiotal år till på sig kommer denna plats att vara svår att hitta. En bit från torpstället ska det finnas en kolaranläggning. Det visar sig dock vara mitt ute på ett hygge och jag hittar inga spår efter den.

En bit bortom Lilla Ulvsberg tar vägen slut vid en vändplan. Härifrån ska det dock gå en gammal stig i rakt nordlig riktning. Tyvärr har stigen förstörts av hyggesbruket de första hundratalet metrarna men vi går på riktning och torrmossen är gåvänlig om än med några mindre vindfällen som vi får kliva över. När vi kommer över hygget och in i skogen igen hittar vi på stigen som trots att den är igenvuxen med torra ormbunkar är fin och lättgången (7) när den ringlar sig genom skogen. Jag ber sambon vänta vid ett gigantiskt flyttblock (8) medans jag ger mig in i skogen några hundra meter för att kontrollera nästa kolaranläggning. Även här har det moderna skogsbruket satt sina spår men jag hittar ändå rester av en kolarkoja där anläggningen sägs vara belägen (9).

Tillbaka vid flyttblocket men där är det tomt. Hunden spetsar öronen och på avstånd hörs visslingar och jag svarar. – Jag har ingen aning om var jag är ropar sambon ifrån skogen. Skogsrået har lurat iväg henne med hjälp av trattkantareller och hon hittar inte tillbaka till stigen. Jag släpper hunden som blixtsnabbt plockar upp henne och leder henne tillbaka till flyttblocket. Samma förmaning ges som till Bilbo och dvärgarna. -”Lämna inte stigen för då är du förlorad”.

Det är gott om trattkantareller även på stigen och påsen fylls snabbt. Stigen ringlar fram genom småmysig blandskog men plötsligt övergår den i djupa och leriga spår från en skogsmaskin. Borde inte uråldriga vandringsvägar skyddas som alla andra historiska platser och lämningar undrar man..?

Sista biten tillbaka upp till vägen är det enklare att gå i skogen än i de leriga hjulspåren. Tillbaka uppe på vägen så vänder vi tillbaka mot Ålsjön. Vid torpruinerna vid Gummedalen blir det att sitta ner en stund för en smörgås. Torpet brukades ända in på 60-talet och första gången jag gick förbi här för några år sedan så låg det djupt inbäddat i storskogen. Nu ser det risigt och rörigt ut där det ligger mitt i ett stort avverkningsområde.

Vi traskar vidare den knappa kilometern ner till landsvägen. Jag lastar av dagspackningen i bilen och traskar i väg norrut för att hitta den urgamla färdvägen som går vidare norrut över berget istället för nere vid vattnet som är sträckningen för den nuvarande vägen. Det är inget problem att hitta stigen/vägen som tar vid där den gamla åkermarken slutar. Den leder vidare ut på en långdraget hygge men här har man visat stor respekt för den gamla färdvägen och inte bara lämnat den ifred utan också märkt upp sträckningen med högstubbar på bägge sidor (10). Smart och elegant samspel mellan det nya och det gamla.

Jag går förbi den plats där det ska finnas en medeltida inristning i en sten men jag kan inte hitta den (11) utan jag traskar vidare längs stigen som leder in i Hållskogen. Skogen ska ha fått sitt namn efter att danska trupper slagit läger (Hållit) där. Mat ska ha lagats på Köksudden nere vid sjön… Jag tar mig över en lite mosse till en grop mitt i skogen (12) där märkliga saker ska ha utspelat sig under nordiska sjuårskriget (1563-1570). Regnakvinnorna ska ha supit ner danskarna med hemkokt brännvin för att sedan skålla ihjäl de redlösa danska soldaterna med hett vatten. (Källa: Riksantikvarieämbetet). Sanningshalten i historian kan man bara spekulera i men det brukar alltid finnas ett korn av sanning i sådana här historier som sedan ofta förstärks och förvanskas under åren.

Jag klättrar ner från höjden och ner på den vackra nuvarande vägsträckningen längs Ålsjöns västra strand. Den går inte av för hackor den heller (13). Där slutar dagens vandring.

Klicka på bilderna för större version!