1 – Brevens Tallskogar

När man passerat Skrämman på vägen mot Brevens bruk så kommer man in i en dramatisk dalgång där Långsjöbäcken skapat en ravin i dalgången mellan de höga berg som skuggar vägen på bägge sidor. Där står granskogen tät och orörd. Vildmarkskänslan infinner sig redan här. Om man besöker området på senvåren så är bäcken och dess omgivningar fyllda av fladdrande blå jungfrusländor. Om man går in på vägen som går in västerut strax söder om Långsjön och följer den lilla bäcken söderut på västra sidan så klättrar man snart upp på berget och får en vacker överblick över bäckravinen långt där nere. Annars finns en liten parkeringsplats varifrån det går en markerad rundslinga upp på västra sidan av vägen. Den leder upp till den karga, bergiga och glest beskogade naturen som är så karakteristisk för området men där det är väldigt lätt att gå. Vid Sarvsjön, som ligger som i en krater, bör man lämna rundslingan och följa den lilla bäck som dansande porlar ner från sjön för att ansluta sig till Långsjöbäckens flöde. Ibland gömmer den sig under stenblocken för att åter titta fram i ett litet vattenfall. Om man vågar lämna rundslingan och ge sig längre in i reservatet hittar man Djupsjön. En mörk lite större skogssjö där känslan att vara långt ifrån vardagen är påtaglig och där en rofylld sinnesstämning har lätt att infinna sig. Strax söder om Närkegränsen ligger Vitmosseberget. Finspångs högsta punkt.

2 – Storsjön

När man passerat Sågartorp på vägen in mot Malma går en stig ner till vänster. Via en fördämning kan man ta sig över den porlande Bottenån vid ruinen av en gammal såg. Redan här har man fått belöning för sin utflykt men om man fortsätter stigen in i skogen och håller till höger kommer man ner till den natursköna och klippiga strandlinjen. Det finns gott om grillplatser och utsikten över sjön bort mot Malma går inte av för hackor. Delar av skogen bakom är gammal igenväxt åkermark men nere vid strandlinjen är skogen ännu så länge orörd med många grova tallar.

3 – Gummesjöbäcken

Någon gång när du passerar Hästskosten bör du stanna till på den lilla vändplatsen och följa vägen som går in åt öster. Vägen går genom tät gammelskog (än så länge) och efter en knapp kilometer innan vägen svänger söderut och går över Gummesjöbäcken så håller du rakt fram längs en gammal väg som leder ner till ett kulturlandskap där flera gamla boställen (Ventorpet) funnits i sluttningen mot sjön. Lämningarna efter bostället är många men de gamla kulturmarkerna har som på så många andra platser både hunnit granplanteras och avverkas. Utsikten över Björsjön är vacker och till höger om oss så störtar Gummesjöbäcken ner i en ravin via ett fint litet vattenfall. Efter vattenfallet slingrar sig bäcken porlande ner till sjön. Helst ska besöket göras på våren när vattenflödet är som högst.

4 – Mörtsjöbäcken

Ungefär 500 meter innan man kommer fram till Mörtsjö så går det in en gammal väg/stig åt höger (norrut). Stigen följer en liten dalgång där Mörtsjöbäcken går fram. Bägge sidor av dalgången är gammal kulturmark som brukats, nu dock glest bevuxet av smågranar. Snart börjar stigen slutta nedåt och dalgången smalnar av där bäcken tar fart och skär sig genom landskapet via en brant bäckravin. Här har det tidigare funnits en såg som självklart drevs av vattenkraft. En långs sträcka där dramatisk natur blandas med spår av kulturhistoria innan bäcken åter lugnt planar ut på sin väg mot Storsjön. Den gamla vägen som vi följde hit fortsatte historiskt över bäcken via en bro och vägen, som nu blivit en stig, fortsatte till Malma längs västra sidan av Storsjön. Bron finns inte kvar. Vid lågt vattenstånd går det dock ändå att ta sig över bäcken torrskodd.

5 – Mörtsjö

I östra spetsen av Mörtsjön fanns en gång i tiden en by med samma namn som sjön. Byn var en central punkt i området. Kulturmarker och spår av mänsklig gärning sträcker sig långt härifrån i alla väderstreck. Sedan slutet av sextiotalet är dock alla hus borta med undantag för två små uthus som ännu finns kvar. Platsen är ändå mycket vacker och på höjden, där bostället som kallades för Berget fanns, finns en grillplats med en fin utsikt över sjön.

6 – Hagmarkerna vid Kvarnsjön

På norra sidan av den lilla Kvarnsjön (väster om Ålsjön) ligger stora vidsträckta och vackra hagmarker som omfattas av skydd enligt EU:s art- och habitatdirektiv. Det öppna landskapet som sluttar långsamt ner mot sjön bryts av smågranar och enbuskar. Landskapstypen i kombination med betande djur gör det till ett paradis för småfåglar. Man når enkelt hagarna via den väg som går västerut en bit norr om Tyrisfall.
Här har det bott människor länge. Precis i ledningssträckningen som går i nord/sydlig riktning genom hagmarkerna finns en fornlämning (treudd).

7 – Ulvsberget – Råd

Den här platsen fann jag av en slump när jag utforskade skogarna kring Råd, norr om Regnaren. Mellan Vägen till Råd och de våtmarker som utgör en förlängning av Rådsjöns sydvästra spets ligger Ulvsberget. På bergets sydöstra sida finns en vacker ekskog av ”Robin Hood-karaktär” och där fann jag mig plötsligt stå i en fantastisk liten glänta av gammal kulturmark. I kanten av ekskogen finns en gammal husgrund utan markering. Kanske en backstuga till Rådstorp som låg på andra sidan berget.
Ekskogens grova grenar sträcker sig ut över gläntan och platsen känns bortglömd av tiden. Jag misstänker att det är en favoritplats för svinen i den tid när träden släpper sina ekollon.

8 – Lenestad ekhagar

Jag är ingen vän av Östgötaledens sträckning genom vår bygd men det finns några delar som stannar kvar på en vandrares näthinna. När man har lämnat Regna och går österut, på ledens sträckning mot Rejmyre, så kommer man snart fram till en plats där vidsträckta hagar sträcker sig ner mot sjön Regnaren på vägens norra sida. Hagarna är välansade av landskapsvårdande får, bevuxna av ek och en och på våren lyser stora mattor av vitsippor. En liten bäck rinner under vägen och efter att ha stannat upp i en liten vattensamling dansar den vidare ner mot sjön. Här ska man gå sakta så att ögonen hinner med…

9 – Gäddöskogen

Det nybildade naturreservatet består mestadels av våtmark och bör besökas i den tid när skvattramen blommar. På västra sidan av vägen som löper genom reservatet finns dock en kuperad och trolsk urskogsterräng där man inte blir förvånad av möta varken lodjur eller skogsrå. När jag besökte skogen senast så stod en älgko ute i mossen och pratade med sina kalvar. Antagligen kände hon min närhet och varnade. Den trolska delen av reservatet är väl värd ett besök när som helst under året.

10 – Börgölsån

När Igelforsån lämnar Björkesjön på sin resa söderut byter den namn till Börgölsån. Längs den första sträckan av ån efter bron till Björkenäs så flyter den stilla. På bägge sidor av ån är det brant terräng och fin skog att gå i. Väljer man att gå över bron och följa ån på östra sidan så finns en liten traktorstig att följa. Den övergår snart i en vanlig stig som leder fram till en plats där det tidigare fanns stenpirar. Användning av dessa är okänd men eftersom ån just här blir grundare och snabbare så kan det hända att man fraktade något hit. Kol kanske… Här får man klättra upp för branten för att hitta en väg som går fram till en lite stuga. Den kan man fortsätta till Kolvetorps fritidsområde och gå runt Björkesjön för att komma tillbaka till Igelfors.
På den västra sidan finns en uråldrig väg som man hittar längs ån efter det lilla hygget vid Fredrikslund. Den leder upp i en vacker och lättrampad skog där man går med fin överblick över ån där bävern gärna visar sig under dygnets mer skumma timmar. Väl framme vid de vidsträckta gärdena vid Hårtorp så hittar vi nästa gamla väg som leder ner mot Kusbo och vidare mot Börgöl där dock hyggena blir större,

11 – Kolvetorpsön

Ön som inte är en ö!
I Västjuten utanför Värmaviken så ligger en långsträckt ö med brant strandlinje och djup skog. På öns norra spets så ändrar naturen karaktär och blir nästan skärgårdslig med vindpinade tallar på den karga berghällen. En utmärkt plats att slå upp tältet och ligga och titta på den solfärgade sommarnatthimlen i norr samtidigt som man har vatten på tre sidor. Varje gång jag gjort detta har bävern simmat förbi nära i dimman fram på morgonkvisten.
En gammal väg går längs ön och förmodligen har den använts för skogsbruk. Min gissning är att de är på grund av avverkning som ön inte längre är en ö. Det lilla smala sundet mellan ön och ”fastlandet” har förmodligen fyllts igen en gång för länge sedan och en smal igenväxt väg leder ut till ön. Vid högt vattenstånd går den inte att använda.

När jag idag traskade västerut var målsättningen att se hur mycket som finns kvar av den gamla uråldriga vägsträckningen från Igelfors mot Hällestad. När jag vandrar undviker jag självklart asfalt och trafik så mycket jag någonsin kan. Jag har också en (månne utopisk) vilja att skapa vandringsvägar från Igelfors till alla de grannsamhällen som omger oss. Då utgör dom här gamla stråken ofta en viktig del av sträckningarna. Det viktigaste verktyget för att hitta vägarna är den gamla häradskartan från cirka 1860. Så det är inga rena gissningar. Många av vägarna finns också kvar på 1949 års utgåva av ekonomiska kartan.

Idag börjar vandringen på Hällestadvägen strax öster om bron över Igelforsån. Någon gång under tidigt 90-tal byggdes den nuvarande bron som tydligt berättar att vi i vår tid oftast reser till Finspångs centralort. Dessförinnan var bron riktad mot Hällestad och man fick liksom svänga av vägen om man skulle mot Finspång. Längre upp i vägsystemet mot Vingåker har man länge också kunnat se att vägskyltar pekat mot Hällestad. Även den förra bron var ju i betong och därmed inte historiskt jättegammal och läser man landskapet så kan man nästan se att den ursprungliga vägen borde gått över ån knappt 100 meter nordväst om nuvarande bro. Där låg också torpet Brostugan och det är där dagens upptäcktsresa börjar. Det är nämligen där, i det som ser ut som ett par traktorspår som går upp till ett gärde, som dagens vandring tar sin början.

Om man följer den lilla vägen upp från det gamla bostället så kommer man efter bara 50 meter upp till en större gammal kulturmark på vänster sida. Här kan man förvänta sig se både hjort och skogsgris i dygnets mer skumma timmar. Här viker vägen västerut och ett (enligt min oprofessionella bedömning) urgammalt vägmärke finns på högra sidan av vägen. Det är en rest sten med en kvadrat uthuggen. Möjligtvis finns det också några bokstäver i stenen. Den finns inte registrerad på Fornsök men som lekman tycks den mig väldigt gammal.

Vägen leder vidare genom ungskog förbi ett hygge där en flock korpar har fest kring någon slaktränta ackompanjerad av en ormvråks ödsliga skrik. Den gamla vägen är riktigt vandringsvänlig när den fortsätter in i ungskogen ända fram till till de två husen vid mitt emot El-centralen. Ett lite äldre (Solliden) och ett nyare (Solhem) .

Här träffar vi återigen på den nya landsvägen och även om det går in en gammal väg ner mot ett gammalt åkerområde så tror jag att den gamla vägsträckningen härifrån är den samma som i nuvarande sträckning några hundra meter fram till det gamla bostället Hårsbäcken som låg på en liten höjd till vänster om nuvarande väg. Där gick vägen upp på höjden precis förbi bostället för att sedan fortsätta parallellt med nuvarande väg ända fram till avtagsvägen mot Pettersberg och Högsfall som är den ursprungliga vägsträckningen i en slinga förbi bostället Pettersberg. Här går vi över vattendraget som har samma namn som bostället (Hårsbäcken) via ett vacker gammal stenbro som borde röjas fram till beskådande för de som passerar.

Vid Nyhagen passerar vi rakt över nuvarande väg längs den väg som leder in mot Holmsjöhult och Ålsätter. Efter cirka 200 meter kommer vi fram till en korsning där det står ett gammalt vägmärke (milsten). Jag trodde länge att den här vägen var en skogsbruksväg men milstenen talar sitt tydliga språk. Här gick vägen förr i tiden. Själva stenen är tyvärr vittrad och är oläslig men fundamentet är imponerande. Vi håller vänster här och höger efter ungefär 100 meter där den gamla färdvägen från Högsfall en gång anslöt. Vägen slingrar sig sakta uppåt och den är inte lika rak som dagens landsväg. Många som åker till Igelfors västerifrån idag tycker vägen är slingrig men det är inget mot den historiska sträckningen… Det bär uppför i omgångar och vägen är mysig att följa även om den ser ny ut i många fall eftersom man nyligen grävt för bredband och valt att följa den gamla vägsträckningen. Vi passerar något som ser ut som en gammal väg åt nordost på höger sida. Den har jag inte följt ännu men enligt häradskartan ska den leda upp mot Holmsjöhult.

Efter en knapp kilometer kommer vi fram till ett litet öppet område där det står en saltsten vid sidan av vägen. Här går en gammal genväg in som leder över Fäbromossen fram till Vargnäset. I ett vandringsperspektiv är det intressant eftersom det från Vargnäset finns väg mot Älgsjön (Grygöl) via det vidsträckta naturreservatet och Natura 2000-området Stora Mossen. Den sträckan skulle kunna komplettera eller rent av ersätta den fruktansvärt intetsägande sträckan av Östgötaleden mellan Älgshult och Rullebacka. Vägen över Fäbromossen användes länge och den finns utmärkt så sent som på 1949 års ekonomiska karta.

Snart möter vi landsvägen igen och här ser jag ingen annan möjlighet än att den nya vägen lagts på den gamla sträckningen. På ena sidan blötmosse och på andra sidan brant sluttning. Vi får vackert knalla fram längs landsvägen i ungefär 200 meter tills vi når Tomtebottenvägen som leder iväg österut mot Högsjön. Direkt när vi vänt upp längs grusvägen så viker vi höger och där hittar vi den gamla vägsträckningen igen. Ni kanske undrar hur jag vet att det är en gammal väg… Det vet jag inte och jag tänker inte göra anspråk på att vara landskapsantikvarie men om man hittar en skogsväg som är röjd och dom röjda stenarna är bevuxna av tjock långsamväxande mossa så vet jag åtminstone att vägen har funnits där mycket länge.

Nu går vi parallellt med landvägen längs den gamla vägsträckningen. Snart kommer vi till en plats med flera gränsmärken. Det närmast den gamla vägen i ett litet röse och i skogen intill finns ytterligare några resta stenar. Det utgör gräns mellan Regna och Hällestad socken men också mellan fem olika ägor. Dessa stenar finns registrerade i Fornsök om man vill veta mer.

Vägen leder vidare parallellt med nuvarande väg och den blir tydligare och tydligare. Här och där lyser det ännu gult av kantareller. Snart kommer vi fram till en bredare skogsväg som visar att delar av den uråldriga vägen fortfarande används. Efter en dryg kilometer råkar vi åter på landsvägen vid ett gammalt vägmärke i form av en milsten. Här verkar det pågå någon udda nattlig aktivitet. Nedskräpningen är omfattande och någon med konstig humor verkar tycka att det är roligt at klä milstenen i diverse underkläder. Idag plockade jag av ett par herrkalsonger och två par strumpbyxor…

Härifrån är det ganska tydligt om man jämför dagens sträckning mot den gamla häradskartan från 1860 att dåtidens och nutiden väg har samma dragning ner till Kungshagen där minnesmärket efter Gustav III:s eriksgatulunch står. Här är vägen väldigt kurvig och det är exakt samma kurvor på nya och gamla kartan. Det som dock är intressant är att man på häradskartan hittar en genväg mot den vackert belägna gården Bråtfall. Den ska man nyttja om man vill gå mot Finspång eller Sonstorp. Jag har gått med bägge destinationrna som slutmål men då på västra sidan av sjön Bleklången. Det vore jätteintressant att hitta en sträckning mot Finspång på östra sidan av sjön genom det såväl kulturellt intressanta som natursköna området Trollkäringeskogen. Jag hittar mycket riktigt vägen men efter några hundra meter försvinner den samtidigt som en annan gammal sträckning bär iväg österut. Det finns bra stigar att följa men jag kan inte se några spår efter en gammal färdväg längre. Med hjälp av en lättgången stig tar jag mig ändå ner till Bråtfall och det öppna vackra landskapet där. Där kan vi gå vidare mot mot Finspång via Annastinefors men det får vi berätta om en annan gång. Jag går istället dom hundra metrarna ner mot Kungshagen och vänder hemåt bland alla jaktlag och hungriga Korpar. Hur den äldre vägen härifrån fortsätter mot Hällestad får vi utforska en annan gång.

Dagens slutsats är ändå att det är en väldigt stor del av den gamla vägsträckningen som finns kvar. Naturligtvis delvis igenväxt, bortglömd och ibland svårfunnen men också till stora delar än idag använd. Det är några småsträckor här och där man behöver nyttja landsvägen och möta trafik. Det finns säkert trevligare alternativ att hitta även för dessa snuttar.

/Bengt

Idag har jag dock tagit ut en förbestämd rutt. När jag går åt Hällestadhållet brukar jag alltid gå via ”bruket” men idag tog jag stora vägen ner över bron. Första korta stoppet vid Brostugan som låg ungefär där den gamla bron gick över Igelforsån. Finns inga spår kvar idag förutom den skylt som Regna hembygdsförening satt upp (1). Kul ändå att veta att det låg ett boställe ett vid det gamla brofästet ända in på 60-talet. Det jag tidigt upptäckte när jag flyttade hit 1990 var att det gick en gammal väg in där stugan låg som ledde över skogen fram till Solhem mitt emot El-stationen. Tror den är mestadels igenväxt nu men jag har en kärlek till dom där gamla vägarna som användes av människor långt innan vi satte hjul under oss för att ta oss fram. Kanske var det här vägen gick innan asfaltens tid…

Jag tar det långsträckta motlutet upp till Solhem (mitt emot ställverket på Hällestadvägen) och strax efter sista huset finns det en öppning i skogen på vänster sida som jag sneglat på i många år. Idag bestämde jag mig för att se vart den skulle ta mig. Nyfiken på om det var en gammal väg eller något som skapats av skogsmaskiner gav jag mig in i öppningen i skogen. Ganska snabbt insåg jag att det var en väg som funnits länge. Om man tittar på hur vägen röjts står det snabbt klart om den är gammal eller ny och den här var helt klart av historisk modell. Igenväxt men ändå tydlig. Den tar mig ner till en gammal åker som nu består av en granplantering (2). Jag är ingen god gissare när det kommer tid träds ålder men jag skulle gissa att granåkern är 50-60 år gammal. Marken är alldeles jämn och runt det långsmala området som gränsar till Horsbäcken finns massor av röjningsrösen och tydliga gamla dikningar. En gammal väg leder vidare ut mot torpet Horsbäcken som ligger vid ”stora” vägen och jag gissar att området var åkermark som tillhörde torpet. Vägen leder vidare åt andra hållet och jag tror det fanns en genväg som följde bäcken över skogen fram till Gållbo. Vi har dock en bit att gå idag, min kamrat och jag, så vi kontrollerar det en annan gång. Efter hemkomst tar jag en titt på 1949 års ekonomiska karta och ser att både åkermark och väg finns tydligt markerad (3). Liksom stigen över till Gållbo.

Jag följer kanten på den gamla åkern fram till torpet Horsbäcken (4). Huset var beläget på en liten höjd men revs redan 1918. Jag har ingen information om när torpet byggdes och hur länge det varit bebott men det finns gott om spår kvar av mänsklig historia trots att hundra år nu har passerat. Härifrån fortsätter jag ett kort stycke fram till avtagsvägen mot Högsfall. På den tid då en vägsträckning inte behövde vara spikrak ringlade sig landsvägen upp här förbi Pettersberg. Ett kort stycke in på vägen finns en mycket gammal, mycket gedigen och mycket vacker stenbro över Horsbäcken (5). Bäcken avvattnar både Holmsjön och några av de stora myrmarker som finns här och den kan ibland vara både strid och djup. Den fyller till slut på Igelforsån strax söder om samhället. Bron är tyvärr skymd av sly på hyggesmark på bägge sidor så det behövs röjas upp här så detta historiska konstverk blir synligt för passerande ögon.

Den urgamla vägsträckningen för Hällestadvägen skiljer sig en del från dagens sträckning och vid Nyhagen viker jag av från asfalten in mot Holmsjöhult (stor skylt). Några hundra meter in kommer jag till en milsten vid en trekorsning som verifierar att det här är den ursprungliga vägen. Själva stenen är vittrad, sliten och oläsbar men fundamentet är fortfarande magnifikt (6). Snart svänger vägen ut igen mot nuvarande sträckning men jag följer den parallella väg som slingrar sig fram genom skogen. Min första tanke är att det är en ny väg gjord för skogsbruket men ju längre jag går ju mer börjar jag tvivla. Jag luras av att man grävt för bredband i den här sträckningen och att vägen grusats upp. Kanske är det här den gamla vägsträckningen. En kontroll på 1949 års karta efter hemkomst visar att tvivlet var korrekt. Vägen finns redan då och är förmodligen den ursprungliga landsvägen. Jag hade förväntat mig hyggesmark men det är faktiskt skog hela vägen tills vi når ”stora” vägen igen strax innan avtagsvägarna Tomtebottenvägen och Vargnäsvägen. Precis mitt emot Vargnäsvägen ungefär 50 meter in i skogen finns några gamla gränsstenar (7) och här tar vi en liten fikapaus. Gränsstenarna säger att vi nu lämnar Regna socken, Högsfalls ägor och kommer in I Hällestad socken, Glutebo ägor – Ska naturligtvis vara Gultebo… (Källa: Riksantikvarieämbetet). Stenarna är oläsliga men medans jag sitter där så funderar jag på varför gränsstenarna ligger så långt från vägen. När jag börjar se mig omkring så ser jag snabbt en annan vägsträckning alldeles bredvid den yttersta stenen. Den vanliga frågan inställer sig om det här är en gammal färdväg eller något som gjorts under det moderna skogsbrukets flagga. Det blir snabbt klart att det här är den gamla vägen. Att senare traktorer och maskiner nyttjat vägen och då satt sina spår spelar ingen roll. Den gamla färdvägen ringlar sig fram genom skogen och möter snart på en mer modernt nyttjad skogsväg. Tyvärr har någon använt en sänka i skogen som soptipp (8) och ni får ursäkta språket men – JÄVLA FOLK…  Det är inte som någon har slängt ett glasspapper utan det är säckvis med sopor som dumpats här.

Vägen närmar sig åter nuvarande vägsträckning och även här ska det finnas ett gammalt vägmärke (9) som dock är raserat. Möjligtvis för att flyttas till det märke som sitter där vår skogsväg möter nuvarande väg. Man kan dock undra vad som pågår här. Nedskräpningen i området är omfattande och någon har trätt ett par strumpbyxor över stenen. Det är så skräpigt så det bli en anmälan till kommunen på måndag. En riktig soptipp…

Jag knallar vidare efter vägen ner till Kungshagen där det finns ett minnesmärke (9) efter Gustav III:s eriksgata 1773 och den lunch kungen ska ha inmundigat här. Därav förmodligen namnet på platsen. Här viker vi in på grusvägen förbi gården Bråtfall och de vackra öppna markerna i den lilla dalgången. Här tog jag för några år sedan tog mina bästa kronhjortsfotografier en mycket tidig julimorgon. Några slöa kalvar reser sig nyfiket och glor på oss när vi passerar den vackert belägna gården (10). Blir alltid lika glad av att se att det ännu finns boskap i våra landskap.

Efter det vackra öppna landskap tar storskogen vid. Förutom en lite avstickare in till en kolaranläggning, vilken som vanlig ligger ute på ett hygge men ändå är identifierbar, så närmar vi oss vändpunkten för dagens vandring. Stora mängder av höstkantareller i mossan och även en del gula men dom får stå kvar idag (11). Tillbaka på vägen så når vi snart en vändplan och den väg som därefter tar vid är av den typ som jag älskar. En väg för människor och möjligtvis för hästar men inte för maskiner. Djup skog på bägge sidor. Marktäcket lyser klargrönt. I Nötskrikors och korpars novemberland närmar vi oss platsen med närområdets vackraste namn. Vi är framme i Annastinefors.

Här fanns på 1700-talet både ett järnbruk och en såg tillhörande Sonstorps bruk. Vid Annastinefors finns den stora sjön Bleklångens avrinning. Det är en reglerad avrinning med en damm som är moderniserad sedan järnbrukets tid (12) Flödet möter en annan avrinning från större myrområden och precis där bäckarna möts ligger huvudbyggnaden från det gamla bruket (13). De samlade flödena blir Mörtsjöbäcken som sedan rinner vidare mot Mörtsjön och sedan ut i Börgölsån för att så småningom rinna ut i Glan. Från Annastinefors går vägar både mot Sonstorp/Hällestad, mot Hälla och mot Flasbjörke samt naturligtvis den väg jag kom från Bråtfall och Igelfors/Regna. Man behöver inte fundera på varför järnbruket anlades precis här där färdvägar möts och där både vattenkraft och skogsråvara finns. Jag har gått förbi här flera gånger förut på väg mot Finspång eller Sonstorp men då har jag varit på väg någonstans och inte tagit mig tid för att utforska området.  Det finns bara ett hus kvar här och det tycks tyvärr vara på väg att förfalla. Fönstren är igenspikade och det verkar som det är några år sedan som det mysiga torpet fick den omvårdnad det förtjänar (14). Om ägaren läser det här så är jag villig att göra en överenskommelse om långtidshyra. I skogen bakom torpet finns spår av ett litet samhälle (15). Jag kan inte läsa tecknen men det finns massor av konstiga konstruktioner som inte gjorts av naturen. En stolt dovhjort studsar undan när vi kommer och jag tänker att han borde ha annat för sig så här i början på november men kanske tog han igen sig inför kvällens övningar vid de öppna markerna vid Hällanäset på andra sidan bäcken.

Efter att ha utforskat området och dragit mig till minnes alla blå jungfrusländor som svärmade i bäcken när jag senast passerade förra våren vänder vi åter. Vi tar en liten men ändå tydlig skogsstig i riktning Högsjön för att träffa på ytterligare några gränsmärken (16). Mitt i skogen sitter gränsstenarna som ska utgöra gamla gränsmärken mellan fem ägor och tre socknar. Jag letar förtvivlat efter någon väg eller stig även här men jag hittar inget som tyder på att det funnits en gammal färdväg här. Inte förrän jag gått genom skogen och kommer ut på ett hygge hittar jag spår efter en gammal väg (17) som slingar sig tillbaka mot vändplanen på Tomtebottenvägen. Förmodligen har det funnits en gen färdväg från Annastinefors upp mot Igelfors. Med tanke på att vi är på väg mot ett område med många kolningsanläggningar är det inte så konstigt. Behovet av kol i det gamla järnbruket måste ha varit stort. Tomtebottenvägen finns dock inte på kartan från 1949 och det finns heller inga stigar utmärkta så mitt antagande kan mycket väl vara felaktigt.

Vi har lagt en och en halv mil bakom oss så vi struntar i att försöka leta på alla kolaranläggningar som finns utmarkerade på riksantikvarieämbetets karttjänst. Vi får nöja oss med den vackra vyn över Högsjön (18). Några närliggande anläggningar försöker vi ändå identifiera. Den första hittar jag inte och den andra är sönderkörd av skogsmaskiner (19). Jag trodde att även kolbottnar hade skydd. Lite längre upp längs Tomtebottenvägen finns konstiga rösen i skogen (20). Enligt riksantikvarieämbetet rör det sig om plantlavor som är en slags gammaldags odlingslådor. Jag tänker dock att det måste finnas ett boställe om det ska finnas plantlavor. I vårt letande hittar vi ett jättelikt flyttblock (21) men inte något boställe.

Vi når vägen igen och traskar på hemåt. Vid El-stationen viker vi av mot bruksområdet i Igelfors. Även här finns saker värde att minnas. När jag flyttade till Igelfors fanns både ett större hus för arbetarbostäder och en disponentvilla. Villan var utblåst redan då och bägge husen eldades upp under 90-talet. En glädjande syn möter mig som avslutning där en nyplantering sker på den vackra men gamla allén ner till bruksområdet. Många av de gamla träden har dött men nu kommer en föryngring som om några år kommer att återskapa känslan av en riktigt gammaldags lindallé. Drygt 2,1 mil blev det totalt idag

Direkt när man svänger av landsvägen syns spåren efter det gamla bostället Grindtorpet. Själva torpet är enligt Riksantikvarien förmodligen bortodlat men på högra sidan finns längs kulturmarken en del bebyggelselämningar från uthus som troligtvis hörde till torpet.

Det var något år sedan jag gick här senast och man märker direkt att avverkningen av skog varit intensiv i området. Snart nog kan vi dock blicka ut över Kvarnsjön och de vackra beteshagarna som sluttar ner mot sjön (1). Hela hagmarksområdet norr och nordöst om sjön är skyddat enligt EU:s Art- och habitatdirektiv och anses vara av nationellt bevarandevärde. De välhävdade betesängarna som böljar nedåt mot Kvarnsjön bryts av smågranar och enbuskar och det finns gott om död ved. Fågellivet är intensivt både sommar som vinter. Runt Ålsjön har det bott människor i minst 5000 år och vi går in genom staketet för att försöka finna den fornlämning (treudd) som ska finnas ganska mitt i hagen. Jag tror mitt otränade öga hittade lämningen (2) även om flera tusen år av tid har gjort sitt bästa för dölja den.

När vi passerat de vidsträckta hagarna så håller vi vänster där vägen delar sig. Här och där finns luckor av kulturmark i den skog som ännu finns kvar (3). Stora arealer är dock hyggesmark. Vi stretar oss dock uppåt till det första torpstället på vår runda som är Stora Ulvsberg. Här finns grunderna kvar av såväl ett bostadshus som ett flertal uthus. De öppna markerna minner om tidigare generationers slit och naturen har inte riktigt lyckats återta landskapet (4) sedan 1949 då den siste brukaren avflyttade enligt den informationsskylt som Regna Hembygdsförening satt upp på platsen. Några jaktinstallationer står i det gamla bostället och vi sätter oss på en av de gamla husgrunderna för en första kopp kaffe och lite torkat renkött (5).

Härifrån är det inte långt till Lilla Ulvsberg. Det bostället ligger inte precis vid vägen så man får leta sig ner i terrängen. Här hittar jag ingen skylt men min gissning är att detta torp varit obrukat mycket längre än det föregående. Det finns några husgrunder som det växer fullstora granar i (6). Det finns inga stigar ner från vägen och får naturen något tiotal år till på sig kommer denna plats att vara svår att hitta. En bit från torpstället ska det finnas en kolaranläggning. Det visar sig dock vara mitt ute på ett hygge och jag hittar inga spår efter den.

En bit bortom Lilla Ulvsberg tar vägen slut vid en vändplan. Härifrån ska det dock gå en gammal stig i rakt nordlig riktning. Tyvärr har stigen förstörts av hyggesbruket de första hundratalet metrarna men vi går på riktning och torrmossen är gåvänlig om än med några mindre vindfällen som vi får kliva över. När vi kommer över hygget och in i skogen igen hittar vi på stigen som trots att den är igenvuxen med torra ormbunkar är fin och lättgången (7) när den ringlar sig genom skogen. Jag ber sambon vänta vid ett gigantiskt flyttblock (8) medans jag ger mig in i skogen några hundra meter för att kontrollera nästa kolaranläggning. Även här har det moderna skogsbruket satt sina spår men jag hittar ändå rester av en kolarkoja där anläggningen sägs vara belägen (9).

Tillbaka vid flyttblocket men där är det tomt. Hunden spetsar öronen och på avstånd hörs visslingar och jag svarar. – Jag har ingen aning om var jag är ropar sambon ifrån skogen. Skogsrået har lurat iväg henne med hjälp av trattkantareller och hon hittar inte tillbaka till stigen. Jag släpper hunden som blixtsnabbt plockar upp henne och leder henne tillbaka till flyttblocket. Samma förmaning ges som till Bilbo och dvärgarna. -”Lämna inte stigen för då är du förlorad”.

Det är gott om trattkantareller även på stigen och påsen fylls snabbt. Stigen ringlar fram genom småmysig blandskog men plötsligt övergår den i djupa och leriga spår från en skogsmaskin. Borde inte uråldriga vandringsvägar skyddas som alla andra historiska platser och lämningar undrar man..?

Sista biten tillbaka upp till vägen är det enklare att gå i skogen än i de leriga hjulspåren. Tillbaka uppe på vägen så vänder vi tillbaka mot Ålsjön. Vid torpruinerna vid Gummedalen blir det att sitta ner en stund för en smörgås. Torpet brukades ända in på 60-talet och första gången jag gick förbi här för några år sedan så låg det djupt inbäddat i storskogen. Nu ser det risigt och rörigt ut där det ligger mitt i ett stort avverkningsområde.

Vi traskar vidare den knappa kilometern ner till landsvägen. Jag lastar av dagspackningen i bilen och traskar i väg norrut för att hitta den urgamla färdvägen som går vidare norrut över berget istället för nere vid vattnet som är sträckningen för den nuvarande vägen. Det är inget problem att hitta stigen/vägen som tar vid där den gamla åkermarken slutar. Den leder vidare ut på en långdraget hygge men här har man visat stor respekt för den gamla färdvägen och inte bara lämnat den ifred utan också märkt upp sträckningen med högstubbar på bägge sidor (10). Smart och elegant samspel mellan det nya och det gamla.

Jag går förbi den plats där det ska finnas en medeltida inristning i en sten men jag kan inte hitta den (11) utan jag traskar vidare längs stigen som leder in i Hållskogen. Skogen ska ha fått sitt namn efter att danska trupper slagit läger (Hållit) där. Mat ska ha lagats på Köksudden nere vid sjön… Jag tar mig över en lite mosse till en grop mitt i skogen (12) där märkliga saker ska ha utspelat sig under nordiska sjuårskriget (1563-1570). Regnakvinnorna ska ha supit ner danskarna med hemkokt brännvin för att sedan skålla ihjäl de redlösa danska soldaterna med hett vatten. (Källa: Riksantikvarieämbetet). Sanningshalten i historian kan man bara spekulera i men det brukar alltid finnas ett korn av sanning i sådana här historier som sedan ofta förstärks och förvanskas under åren.

Jag klättrar ner från höjden och ner på den vackra nuvarande vägsträckningen längs Ålsjöns västra strand. Den går inte av för hackor den heller (13). Där slutar dagens vandring.

Klicka på bilderna för större version!

PDF-version med bilder

Leden startar vid gården Älgshult vackert belägen vid Älgsjön norr om Grytgöl i Finspångs kommun. Om man går sträckan åt andra hållet och istället avslutar här ligger ett riktigt fint bad några hundra meter söder om startpunkten där man kan avsluta sin vandring med ett dopp i det ofta mycket varma vattnet inne i den långgrunda viken.

Området där leden startar är viltrikt. På gärdena runt gården syns ofta både Kron- och dovhjort i kvällning och gryning och i skogarna i triangeln Älgshult, Lindenäs, Kattala ser jag mycket oftare älg än i skogarna runt Igelfors. Start­punkten är ordentligt skyltad och leden går längs en skogsväg de första tre kilometrarna. Terrängen är bruksskog i olika stadier, allt från rena hyggen till avverkningsfärdig skog. Någon obrukad/orörd skog finns inte. Många jakt­installationer kantar vägen och det är en ganska ospännande vandring. Några torp­ruiner passeras. Skulle kunna vara vilken skogsväg som helst och känslan av att man är på Östgötaleden infinner sig inte. Det ser dock ut att vara fina bär- och svampmarker för den som vill fylla på förråden hemmavid.

Efter knappt 3 kilometer öppnar sig terrängen vid en gammal torpruin. En raserad stengärdesgård vid vägkanten minner och svunna tiders slitsamma värv. Kombinationen av hygge, gammal kulturmark och mosse ger ett intryck av öppen mark och här finns säkert mycket djur i rörelse. En matningsstation för vilt gör sitt till. Jag går dock mitt på dagen och allt är stilla. Strax därefter kommer man till en Y-korsning där vägen delar sig. Det är det enda stället där leden är lite dåligt skyltad. Man ska dock hålla höger (rakt fram) så kommer man efter några hundra meter till en punkt där leden lämnar vägen och viker av upp längs en skogsstig. Därefter vidtar en sträcka på ungefär en och en halv kilometer genom skogen och det är den enda delen av den här sträckan som inte går längs väg.

Att den här delen av Östgötaleden är dåligt nyttjad råder det inget tvivel om. Stigen är otrampad och knappt befintlig men orangemarkeringarna på träden sitter väldigt tätt så det är ingen risk att man tappar bort sig. En dovhjortshind skäller till och försvinner bort med en liten kalv tätt i hälarna och att det finns mycket gris i skogen råder det inget tvivel om. Man behöver dock inte vara orolig om man inte vill träffa på vildsvin. Chansen att träffa på dom när man själv är i rörelse är i det närmsta obefintlig. Dom vet på långt håll att du kommer och drar sig undan. Skogskänslan vill dock inte riktigt infinna sig då spåren av skogsbruk och mänsklig aktivitet är alltför påtaglig. Delar av leden går över små partier av blötmark men här är det spångat så man kommer torrskodd över de små myr­partier som passeras även om man har vanliga vandringsskor.

På andra sidan skogen träffar man återigen på en liten grusväg vid en vänd­plan. Man är nu i kanten av naturreservatet Fisklösemossen som är nyinstiftat i skrivande stund. Till vänster när man kommer ut på vändplanen går en traktor­stig upp på en liten bergknalle ute på ett hygge. Om man vill göra en liten avstickare ner i naturreservatet kan man följa denna. Från höjden viken man sedan av nedåt ut på en liten landtunga av högre mark som leder rakt ut i mossen. Hygget är ett par år gammalt och man har gått med röjsåg bland småtallarna så det är lite svårt att ta sig fram genom riset. Det är väldigt tätt mellan högarna av älgspillning här. Kombinationen av mosse, småsjöar och ung tallskog brukar vara lockande. Så snart man tagit sig över på den lilla skogsholmen som leder ut i mossen blir det lätt att gå igen. Den vackra skvattramen som täcker mossens inre del har dock hunnit blomma över. Jag skulle ha varit en månad tidigare så hade det nog varit en upplevelse att se den täta mattan av de vackra blommorna. I utkanten på landtungan är det dock stora öppna delar på myren och jag miss­tänker det är en utmärkt plats om man vill titta på orrspel på våren. Jag tar en lite frukostpaus här och vänder sedan tillbaka samma väg ned till vändplanen för att fortsätta vandringen mot Regna. Avstickaren gör att vandringssträckan utökas med cirka två kilometer.

Åter vid vändplanen så följer jag skogsvägen norrut. Även här är det bruksskog av typen tallmo och det är lite tätare mellan hyggena. Efter ca 1,5 kilometer så går en väg mot vänster och här kan man välja att gå mot Igelfors istället för mot Regna. Det blir en alternativ rutt som återigen träffar på Östgötaleden senare men denna alternativa rutt ska jag beskriva i ett eget dokument. Östgötaledens sträckning fortsätter dock rakt i korsningen och efter att ha passerat ytterligare en torpruin med en magnifik stengärdesgård så kommer man efter några hundra meter fram till en lite större väg som man tar åt vänster. Även här finns dock ett alternativ. Om man följer vägen åt höger kan man gå runt och komma tillbaka till utgångspunkten via Lindenäs. Då får man också möjlighet att besöka det närliggande Lindenäs naturreservat. Det här är en dock en allmän väg så vad man än väljer här så möter man på biltrafik under resten av turen.

Så här långt har leden varit en besvikelse. Visserligen mycket blomster- och fjärilsprakt längs vägkanterna men jag kunde ha följt vilken östgötsk skogsväg som helst och fått en minst lika bra naturupplevelse om inte bättre. När man kommer fram till den större vägen och viker av åt Regnahållet så övergår dock turen till att gå genom ett kulturlandskap med bebyggelse och brukad mark. Strax efter att man vikt av mot Regna kommer man till Rullebacka där land­skapet öppnar sig med betesängar på bägge sidor av vägen. Några betande djur finns dock inte här och marken brukas för höskörd. Nyslaget när jag passerar och här brukar också vara en plats där mycket hjortar uppehåller sig.

Man passerar ett par hus och en liten fint belägen gård och kommer sedan in i ett lövskogsområde med rikt fågelliv. Speciellt hackspettar av olika slag tycks trivas bland de mjuka asparna. Gröngölingen häckar definitivt här och avger sitt speciella varningsrop när man kommer gåendes. Lövskogen tar slut i och med att man kommer fram till bron över Backaån. Här kan man med fördel gå av vägen och ta en mat­säckspaus vid ån som porlar fram och kanske också svalka hunden om man har en sådan med sig. Ån drar förstås till sig mycket insekter vilket naturligtvis för­stärker fågellivet.

På andra sidan bron tar hagmarker vid. Får betar i slutningarna ner mot ån och när man närmar sig de mycket vackert belägna grannhusen i Gåsnäset finns också hästhagar. De idylliska små gårdarna har en vacker utsikt över den långsmala sjön Björklången. Efter Gåsnäset följer en kortare sträcka med blandad typ av bruksskog igen där ett flertal sommarstugor kantar vägen. När man närmar sig Börstorp så öppnar sig landskapet igen och på ängarna här ser man alltid rådjur. Ofta flera samtidigt i dom vidsträckta markerna. Idag har ett 30-tal tranor bestämt träff och det blir ett förskräckligt flaxande när jag kommer gåendes när alla tranor ska sätta sig i säkerhet längre bort från vägen. Vägen går vidare upp i ett område med ung tallskog som gränsar till fina hagmarker innan sista backen ner mot Börstorp där vi möter på grusvägen som leder mot Boo och Närke. Här håller vi höger och följer den vindlande vägen genom jordbrukslandskapet och snart skymtar vi Regna kyrka och de gamla husen i kyrkbyn. Vi går över ”stora” vägen in mot byn och befinner oss nu i Regna. Här fortsätter Östgötaleden mot Rejmyre men ta gärna en stund och besök den vackra hembygdsgården. Eller varför inte stanna över natt på STF Regnagården och avnjuta kvällen i den fantastiska bastun nere vid badplatsen bortom kyrkan (måste förbokas). Kanske är den lilla butiken med lokalt hantverk öppen för besök. Jag tar dock gamla vägen hemåt Igelfors så får vi tar nästa sträckning mellan Regna och Rejmyre en annan gång. Det blev en sammanlagd sträcka på 19 kilometer.

Jag måste ändå säga att den här delen av leden känns framkrystad. Det känns som om någon har suttit med en karta framför sig och dragit ett streck för att dra Östgötaleden vidare mot Grytgöl på enklast möjliga sätt. Visst finns det små pärlor att vila ögonen på och chansen är stor att man får uppleva djurlivet speciellt om man vandrar tidig morgon eller kväll. Ändå kan jag inte tycka att den är värd en rekommendation. Man kan få en precis lika bra, eller bättre, upplevelse på tusentals andra platser i Östergötland. Jag kan inte låta bli att undra varför man inte dragit leden i en sydligare sträckning ner mot Grytgöl över Stora Mossen som är en unik och spännande men också svåråtkomlig biotop. En insats för friluftslivet där hade lockat mycket mer. För visst är det väl så att det ska kännas speciellt att vandra på Östgötaleden. Den ska visa upp och tillgängliggöra de mest spännande delarna av vårt landskap och det misslyckas kapitalt i den här sträckningen. Det positiva är att sträckan är mycket lätt att gå och utomordentligt väl markerad. Det går helt enkelt inte att gå fel…

Resan till Oban var bara drygt fem mil från vårt boende. Vägen var mycket vacker men inte lika dramatisk som igår. Oban var en mycket trevlig bekantskap. En hamnstad på skotska västkusten med färjeförbindelser till flera av öarna. Islay den mest kända, åtminstone för whiskyälskare.
Det var Oban games idag och det var extra mycket folk men inledningsvis märkte vi inte av det så mycket. Vi bokande in oss på en visning på det kända destilleriet som är ett av skottlands äldsta och det var en intressant guidening men den vi fick i Edravour var flera klasser bättre. Efter visningen och ett Pubbesök så åt vi fantastisk mat på en hamrestaurang (musslor). Sedan traskade några av oss ut till den plats där Oban games hölls medans några gick på shoppingrunda. Spelen var nästan slut när vi kom dit. (Jag valde alltså inte shoppingen). Ett par löptävlingar var kvar men jag förstod inte så mycket av handicapsystemet där några fick starta en bit före de andra. Kommentatorns snabba rotvälska hjälpte inte ett dugg. Men det stod lite säckpipespelare här och där och förhöjde stämningen. Vi återvände ganska snabbt ner emot hamnen. När vi gick tillbaka ner mot staden såg vi att poliser spärrat trafiken genom staden och när vi stannade upp hörde vi också att ett säckpipefölje bestående av ungdomar följde efter oss. Mycket skickliga traditionella musiker och vi stannade en stund för att beundra ungdomarnas skicklighet innan vi återvände till Tyndrum samma väg som vi kommit.

Vädret under dagen hade varit riktigt skotskt. Regn och sol avlöste varann och jag måste säga att vi även i Skottland haft tur med vädret. Visserligen kallt med en dagstemperatur på 12-13 grader men här kan det var riktigt vidrigt om man har otur. På hemvägen förstärktes landskapets skönhet av regnbågar som sträckte sig över de vackra dalgångarna.

Fortfarande mätt efter dagens frukost och lunch nöjde jag mig med en ostbricka till middag. Tänk att man i en liten okänd skotsk by ska få uppleva en av de bäst komponerade ostbrickor man någonsin ätit. Sagolikt goda ostar med olika karaktär och smak.

I morgon går resan in i slutfasen. Då återupptas tågluffandet efter några dagars bilande och vi ska så snabbt som möjligt försöka ta oss hem från Skotska högländerna Vi får se hur det går…

Vi tog sikte på byn Portree för det var nu lunchdags. Mycket turister här men vi tjuvade till oss en parkeringsplats och gick ut i den salta havsluften för att leta reda på en restaurang. Vi åt nästan alla fish and chips och det var någonting helt annat här än i London. Färsk torskfilé direkt från hamnen och hemmagjord friterad potatis smakade sagolikt gott.
Efter lunch så fortsatte vi norrut mot två kända landmärken på Skye. The old man of Storr låg tyvärr insvept i regn och dimma men när vi kom fram till Lealt så klarnade det upp så vi kunde beskåda vattenfallen och de sagolika gröna sluttningarna som stupade ner i havet. Landskapet här är som taget ur en saga och det är väl ingen tillfällighet att så många filmer spelats in här uppe. Härifrån kunde vi ana Quirang i norr men vi vände och åkte tillbaka samma väg ner till slottet Eilean Donan där vi stannade en stund för att betrakta den gamla borgen som speglade sig i havet från sin lilla ö i sundet. Härifrån vidtog en resa ner till Fort William där ögonen inte fick vila en enda sekund. Sceneri efter sceneri avlöste varandra.
När vi nådde Fort William och passerade Ben Nevis och trodde att allt det vackra skulle börja avta så blev det ännu värre. Resan från Fort William ner mot Glencoe var fullständigt sagolik och det började verkligen rycka i vandrartårna. Den en dalgången efter den andra uppenbarade sig och jag skulle vilja följa varenda en uppåt för att se vart dom tog vägen.
Vi tog oss till slut fram till den lilla byn Tyndrum där vi checkade in. Lite middag men jag var fortfarande mätt efter lunchen så maten smakade inte.
Den här dagen hade jag inte behövt skriva om. Det hade räckt att bara ladda upp en massa bilder.