När jag idag traskade västerut var målsättningen att se hur mycket som finns kvar av den gamla uråldriga vägsträckningen från Igelfors mot Hällestad. När jag vandrar undviker jag självklart asfalt och trafik så mycket jag någonsin kan. Jag har också en (månne utopisk) vilja att skapa vandringsvägar från Igelfors till alla de grannsamhällen som omger oss. Då utgör dom här gamla stråken ofta en viktig del av sträckningarna. Det viktigaste verktyget för att hitta vägarna är den gamla häradskartan från cirka 1860. Så det är inga rena gissningar. Många av vägarna finns också kvar på 1949 års utgåva av ekonomiska kartan.

Idag börjar vandringen på Hällestadvägen strax öster om bron över Igelforsån. Någon gång under tidigt 90-tal byggdes den nuvarande bron som tydligt berättar att vi i vår tid oftast reser till Finspångs centralort. Dessförinnan var bron riktad mot Hällestad och man fick liksom svänga av vägen om man skulle mot Finspång. Längre upp i vägsystemet mot Vingåker har man länge också kunnat se att vägskyltar pekat mot Hällestad. Även den förra bron var ju i betong och därmed inte historiskt jättegammal och läser man landskapet så kan man nästan se att den ursprungliga vägen borde gått över ån knappt 100 meter nordväst om nuvarande bro. Där låg också torpet Brostugan och det är där dagens upptäcktsresa börjar. Det är nämligen där, i det som ser ut som ett par traktorspår som går upp till ett gärde, som dagens vandring tar sin början.

Om man följer den lilla vägen upp från det gamla bostället så kommer man efter bara 50 meter upp till en större gammal kulturmark på vänster sida. Här kan man förvänta sig se både hjort och skogsgris i dygnets mer skumma timmar. Här viker vägen västerut och ett (enligt min oprofessionella bedömning) urgammalt vägmärke finns på högra sidan av vägen. Det är en rest sten med en kvadrat uthuggen. Möjligtvis finns det också några bokstäver i stenen. Den finns inte registrerad på Fornsök men som lekman tycks den mig väldigt gammal.

Vägen leder vidare genom ungskog förbi ett hygge där en flock korpar har fest kring någon slaktränta ackompanjerad av en ormvråks ödsliga skrik. Den gamla vägen är riktigt vandringsvänlig när den fortsätter in i ungskogen ända fram till till de två husen vid mitt emot El-centralen. Ett lite äldre (Solliden) och ett nyare (Solhem) .

Här träffar vi återigen på den nya landsvägen och även om det går in en gammal väg ner mot ett gammalt åkerområde så tror jag att den gamla vägsträckningen härifrån är den samma som i nuvarande sträckning några hundra meter fram till det gamla bostället Hårsbäcken som låg på en liten höjd till vänster om nuvarande väg. Där gick vägen upp på höjden precis förbi bostället för att sedan fortsätta parallellt med nuvarande väg ända fram till avtagsvägen mot Pettersberg och Högsfall som är den ursprungliga vägsträckningen i en slinga förbi bostället Pettersberg. Här går vi över vattendraget som har samma namn som bostället (Hårsbäcken) via ett vacker gammal stenbro som borde röjas fram till beskådande för de som passerar.

Vid Nyhagen passerar vi rakt över nuvarande väg längs den väg som leder in mot Holmsjöhult och Ålsätter. Efter cirka 200 meter kommer vi fram till en korsning där det står ett gammalt vägmärke (milsten). Jag trodde länge att den här vägen var en skogsbruksväg men milstenen talar sitt tydliga språk. Här gick vägen förr i tiden. Själva stenen är tyvärr vittrad och är oläslig men fundamentet är imponerande. Vi håller vänster här och höger efter ungefär 100 meter där den gamla färdvägen från Högsfall en gång anslöt. Vägen slingrar sig sakta uppåt och den är inte lika rak som dagens landsväg. Många som åker till Igelfors västerifrån idag tycker vägen är slingrig men det är inget mot den historiska sträckningen… Det bär uppför i omgångar och vägen är mysig att följa även om den ser ny ut i många fall eftersom man nyligen grävt för bredband och valt att följa den gamla vägsträckningen. Vi passerar något som ser ut som en gammal väg åt nordost på höger sida. Den har jag inte följt ännu men enligt häradskartan ska den leda upp mot Holmsjöhult.

Efter en knapp kilometer kommer vi fram till ett litet öppet område där det står en saltsten vid sidan av vägen. Här går en gammal genväg in som leder över Fäbromossen fram till Vargnäset. I ett vandringsperspektiv är det intressant eftersom det från Vargnäset finns väg mot Älgsjön (Grygöl) via det vidsträckta naturreservatet och Natura 2000-området Stora Mossen. Den sträckan skulle kunna komplettera eller rent av ersätta den fruktansvärt intetsägande sträckan av Östgötaleden mellan Älgshult och Rullebacka. Vägen över Fäbromossen användes länge och den finns utmärkt så sent som på 1949 års ekonomiska karta.

Snart möter vi landsvägen igen och här ser jag ingen annan möjlighet än att den nya vägen lagts på den gamla sträckningen. På ena sidan blötmosse och på andra sidan brant sluttning. Vi får vackert knalla fram längs landsvägen i ungefär 200 meter tills vi når Tomtebottenvägen som leder iväg österut mot Högsjön. Direkt när vi vänt upp längs grusvägen så viker vi höger och där hittar vi den gamla vägsträckningen igen. Ni kanske undrar hur jag vet att det är en gammal väg… Det vet jag inte och jag tänker inte göra anspråk på att vara landskapsantikvarie men om man hittar en skogsväg som är röjd och dom röjda stenarna är bevuxna av tjock långsamväxande mossa så vet jag åtminstone att vägen har funnits där mycket länge.

Nu går vi parallellt med landvägen längs den gamla vägsträckningen. Snart kommer vi till en plats med flera gränsmärken. Det närmast den gamla vägen i ett litet röse och i skogen intill finns ytterligare några resta stenar. Det utgör gräns mellan Regna och Hällestad socken men också mellan fem olika ägor. Dessa stenar finns registrerade i Fornsök om man vill veta mer.

Vägen leder vidare parallellt med nuvarande väg och den blir tydligare och tydligare. Här och där lyser det ännu gult av kantareller. Snart kommer vi fram till en bredare skogsväg som visar att delar av den uråldriga vägen fortfarande används. Efter en dryg kilometer råkar vi åter på landsvägen vid ett gammalt vägmärke i form av en milsten. Här verkar det pågå någon udda nattlig aktivitet. Nedskräpningen är omfattande och någon med konstig humor verkar tycka att det är roligt at klä milstenen i diverse underkläder. Idag plockade jag av ett par herrkalsonger och två par strumpbyxor…

Härifrån är det ganska tydligt om man jämför dagens sträckning mot den gamla häradskartan från 1860 att dåtidens och nutiden väg har samma dragning ner till Kungshagen där minnesmärket efter Gustav III:s eriksgatulunch står. Här är vägen väldigt kurvig och det är exakt samma kurvor på nya och gamla kartan. Det som dock är intressant är att man på häradskartan hittar en genväg mot den vackert belägna gården Bråtfall. Den ska man nyttja om man vill gå mot Finspång eller Sonstorp. Jag har gått med bägge destinationrna som slutmål men då på västra sidan av sjön Bleklången. Det vore jätteintressant att hitta en sträckning mot Finspång på östra sidan av sjön genom det såväl kulturellt intressanta som natursköna området Trollkäringeskogen. Jag hittar mycket riktigt vägen men efter några hundra meter försvinner den samtidigt som en annan gammal sträckning bär iväg österut. Det finns bra stigar att följa men jag kan inte se några spår efter en gammal färdväg längre. Med hjälp av en lättgången stig tar jag mig ändå ner till Bråtfall och det öppna vackra landskapet där. Där kan vi gå vidare mot mot Finspång via Annastinefors men det får vi berätta om en annan gång. Jag går istället dom hundra metrarna ner mot Kungshagen och vänder hemåt bland alla jaktlag och hungriga Korpar. Hur den äldre vägen härifrån fortsätter mot Hällestad får vi utforska en annan gång.

Dagens slutsats är ändå att det är en väldigt stor del av den gamla vägsträckningen som finns kvar. Naturligtvis delvis igenväxt, bortglömd och ibland svårfunnen men också till stora delar än idag använd. Det är några småsträckor här och där man behöver nyttja landsvägen och möta trafik. Det finns säkert trevligare alternativ att hitta även för dessa snuttar.

/Bengt

PDF-version med bilder

Leden startar vid gården Älgshult vackert belägen vid Älgsjön norr om Grytgöl i Finspångs kommun. Om man går sträckan åt andra hållet och istället avslutar här ligger ett riktigt fint bad några hundra meter söder om startpunkten där man kan avsluta sin vandring med ett dopp i det ofta mycket varma vattnet inne i den långgrunda viken.

Området där leden startar är viltrikt. På gärdena runt gården syns ofta både Kron- och dovhjort i kvällning och gryning och i skogarna i triangeln Älgshult, Lindenäs, Kattala ser jag mycket oftare älg än i skogarna runt Igelfors. Start­punkten är ordentligt skyltad och leden går längs en skogsväg de första tre kilometrarna. Terrängen är bruksskog i olika stadier, allt från rena hyggen till avverkningsfärdig skog. Någon obrukad/orörd skog finns inte. Många jakt­installationer kantar vägen och det är en ganska ospännande vandring. Några torp­ruiner passeras. Skulle kunna vara vilken skogsväg som helst och känslan av att man är på Östgötaleden infinner sig inte. Det ser dock ut att vara fina bär- och svampmarker för den som vill fylla på förråden hemmavid.

Efter knappt 3 kilometer öppnar sig terrängen vid en gammal torpruin. En raserad stengärdesgård vid vägkanten minner och svunna tiders slitsamma värv. Kombinationen av hygge, gammal kulturmark och mosse ger ett intryck av öppen mark och här finns säkert mycket djur i rörelse. En matningsstation för vilt gör sitt till. Jag går dock mitt på dagen och allt är stilla. Strax därefter kommer man till en Y-korsning där vägen delar sig. Det är det enda stället där leden är lite dåligt skyltad. Man ska dock hålla höger (rakt fram) så kommer man efter några hundra meter till en punkt där leden lämnar vägen och viker av upp längs en skogsstig. Därefter vidtar en sträcka på ungefär en och en halv kilometer genom skogen och det är den enda delen av den här sträckan som inte går längs väg.

Att den här delen av Östgötaleden är dåligt nyttjad råder det inget tvivel om. Stigen är otrampad och knappt befintlig men orangemarkeringarna på träden sitter väldigt tätt så det är ingen risk att man tappar bort sig. En dovhjortshind skäller till och försvinner bort med en liten kalv tätt i hälarna och att det finns mycket gris i skogen råder det inget tvivel om. Man behöver dock inte vara orolig om man inte vill träffa på vildsvin. Chansen att träffa på dom när man själv är i rörelse är i det närmsta obefintlig. Dom vet på långt håll att du kommer och drar sig undan. Skogskänslan vill dock inte riktigt infinna sig då spåren av skogsbruk och mänsklig aktivitet är alltför påtaglig. Delar av leden går över små partier av blötmark men här är det spångat så man kommer torrskodd över de små myr­partier som passeras även om man har vanliga vandringsskor.

På andra sidan skogen träffar man återigen på en liten grusväg vid en vänd­plan. Man är nu i kanten av naturreservatet Fisklösemossen som är nyinstiftat i skrivande stund. Till vänster när man kommer ut på vändplanen går en traktor­stig upp på en liten bergknalle ute på ett hygge. Om man vill göra en liten avstickare ner i naturreservatet kan man följa denna. Från höjden viken man sedan av nedåt ut på en liten landtunga av högre mark som leder rakt ut i mossen. Hygget är ett par år gammalt och man har gått med röjsåg bland småtallarna så det är lite svårt att ta sig fram genom riset. Det är väldigt tätt mellan högarna av älgspillning här. Kombinationen av mosse, småsjöar och ung tallskog brukar vara lockande. Så snart man tagit sig över på den lilla skogsholmen som leder ut i mossen blir det lätt att gå igen. Den vackra skvattramen som täcker mossens inre del har dock hunnit blomma över. Jag skulle ha varit en månad tidigare så hade det nog varit en upplevelse att se den täta mattan av de vackra blommorna. I utkanten på landtungan är det dock stora öppna delar på myren och jag miss­tänker det är en utmärkt plats om man vill titta på orrspel på våren. Jag tar en lite frukostpaus här och vänder sedan tillbaka samma väg ned till vändplanen för att fortsätta vandringen mot Regna. Avstickaren gör att vandringssträckan utökas med cirka två kilometer.

Åter vid vändplanen så följer jag skogsvägen norrut. Även här är det bruksskog av typen tallmo och det är lite tätare mellan hyggena. Efter ca 1,5 kilometer så går en väg mot vänster och här kan man välja att gå mot Igelfors istället för mot Regna. Det blir en alternativ rutt som återigen träffar på Östgötaleden senare men denna alternativa rutt ska jag beskriva i ett eget dokument. Östgötaledens sträckning fortsätter dock rakt i korsningen och efter att ha passerat ytterligare en torpruin med en magnifik stengärdesgård så kommer man efter några hundra meter fram till en lite större väg som man tar åt vänster. Även här finns dock ett alternativ. Om man följer vägen åt höger kan man gå runt och komma tillbaka till utgångspunkten via Lindenäs. Då får man också möjlighet att besöka det närliggande Lindenäs naturreservat. Det här är en dock en allmän väg så vad man än väljer här så möter man på biltrafik under resten av turen.

Så här långt har leden varit en besvikelse. Visserligen mycket blomster- och fjärilsprakt längs vägkanterna men jag kunde ha följt vilken östgötsk skogsväg som helst och fått en minst lika bra naturupplevelse om inte bättre. När man kommer fram till den större vägen och viker av åt Regnahållet så övergår dock turen till att gå genom ett kulturlandskap med bebyggelse och brukad mark. Strax efter att man vikt av mot Regna kommer man till Rullebacka där land­skapet öppnar sig med betesängar på bägge sidor av vägen. Några betande djur finns dock inte här och marken brukas för höskörd. Nyslaget när jag passerar och här brukar också vara en plats där mycket hjortar uppehåller sig.

Man passerar ett par hus och en liten fint belägen gård och kommer sedan in i ett lövskogsområde med rikt fågelliv. Speciellt hackspettar av olika slag tycks trivas bland de mjuka asparna. Gröngölingen häckar definitivt här och avger sitt speciella varningsrop när man kommer gåendes. Lövskogen tar slut i och med att man kommer fram till bron över Backaån. Här kan man med fördel gå av vägen och ta en mat­säckspaus vid ån som porlar fram och kanske också svalka hunden om man har en sådan med sig. Ån drar förstås till sig mycket insekter vilket naturligtvis för­stärker fågellivet.

På andra sidan bron tar hagmarker vid. Får betar i slutningarna ner mot ån och när man närmar sig de mycket vackert belägna grannhusen i Gåsnäset finns också hästhagar. De idylliska små gårdarna har en vacker utsikt över den långsmala sjön Björklången. Efter Gåsnäset följer en kortare sträcka med blandad typ av bruksskog igen där ett flertal sommarstugor kantar vägen. När man närmar sig Börstorp så öppnar sig landskapet igen och på ängarna här ser man alltid rådjur. Ofta flera samtidigt i dom vidsträckta markerna. Idag har ett 30-tal tranor bestämt träff och det blir ett förskräckligt flaxande när jag kommer gåendes när alla tranor ska sätta sig i säkerhet längre bort från vägen. Vägen går vidare upp i ett område med ung tallskog som gränsar till fina hagmarker innan sista backen ner mot Börstorp där vi möter på grusvägen som leder mot Boo och Närke. Här håller vi höger och följer den vindlande vägen genom jordbrukslandskapet och snart skymtar vi Regna kyrka och de gamla husen i kyrkbyn. Vi går över ”stora” vägen in mot byn och befinner oss nu i Regna. Här fortsätter Östgötaleden mot Rejmyre men ta gärna en stund och besök den vackra hembygdsgården. Eller varför inte stanna över natt på STF Regnagården och avnjuta kvällen i den fantastiska bastun nere vid badplatsen bortom kyrkan (måste förbokas). Kanske är den lilla butiken med lokalt hantverk öppen för besök. Jag tar dock gamla vägen hemåt Igelfors så får vi tar nästa sträckning mellan Regna och Rejmyre en annan gång. Det blev en sammanlagd sträcka på 19 kilometer.

Jag måste ändå säga att den här delen av leden känns framkrystad. Det känns som om någon har suttit med en karta framför sig och dragit ett streck för att dra Östgötaleden vidare mot Grytgöl på enklast möjliga sätt. Visst finns det små pärlor att vila ögonen på och chansen är stor att man får uppleva djurlivet speciellt om man vandrar tidig morgon eller kväll. Ändå kan jag inte tycka att den är värd en rekommendation. Man kan få en precis lika bra, eller bättre, upplevelse på tusentals andra platser i Östergötland. Jag kan inte låta bli att undra varför man inte dragit leden i en sydligare sträckning ner mot Grytgöl över Stora Mossen som är en unik och spännande men också svåråtkomlig biotop. En insats för friluftslivet där hade lockat mycket mer. För visst är det väl så att det ska kännas speciellt att vandra på Östgötaleden. Den ska visa upp och tillgängliggöra de mest spännande delarna av vårt landskap och det misslyckas kapitalt i den här sträckningen. Det positiva är att sträckan är mycket lätt att gå och utomordentligt väl markerad. Det går helt enkelt inte att gå fel…