11 smultonställen när våren kommer…

Under åren har jag funnit många platser i hemmalandskapet med betagande skönhet och rofylldhet. Det är sällan dramatisk natur eller storslagna vyer. Ofta är det bara en skogsglänta som brutits och brukats under århundraden, ett gammalt vittrat gränsmärke på en bergknalle eller en liten bäck som dansar ner genom storskogen på sin väg från en högt belägen mosse. Man sitter ner en stund. Äter kanske en smörgås och det är ofta med visst vemod man sedan vandrar vidare med vetskapen om att mycken tid kommer att passera innan platsen åter besöks.
Vad som är fint och vackert finns naturligtvis i betraktarens öga. Kanske är det ofta mer en känsla än ett synintryck. Det jag finner skönhet i passerar obemärkt förbi för någon annan. Dock ändrar sig landskapet fort. Naturen återtar gamla kulturmarker och människan bryter nya hyggen i rasande takt. Platser av stor skönhet försvinner för att aldrig återuppstå. Många är de platser som ändrat karaktär sedan jag började vandra våra skogar för mer än 30 år sedan. Därför är nedanstående beskrivningar givna i ett ”just nu-perspektiv”. Ingen vet vad som händer i morgon. Betraktelserna är också i högsta grad personliga och utgår från vad mina ögon ser. Vilka är era favoritplatser? Kommentera gärna…

1 – Brevens Tallskogar

När man passerat Skrämman på vägen mot Brevens bruk så kommer man in i en dramatisk dalgång där Långsjöbäcken skapat en ravin i dalgången mellan de höga berg som skuggar vägen på bägge sidor. Där står granskogen tät och orörd. Vildmarkskänslan infinner sig redan här. Om man besöker området på senvåren så är bäcken och dess omgivningar fyllda av fladdrande blå jungfrusländor. Om man går in på vägen som går in västerut strax söder om Långsjön och följer den lilla bäcken söderut på västra sidan så klättrar man snart upp på berget och får en vacker överblick över bäckravinen långt där nere. Annars finns en liten parkeringsplats varifrån det går en markerad rundslinga upp på västra sidan av vägen. Den leder upp till den karga, bergiga och glest beskogade naturen som är så karakteristisk för området men där det är väldigt lätt att gå. Vid Sarvsjön, som ligger som i en krater, bör man lämna rundslingan och följa den lilla bäck som dansande porlar ner från sjön för att ansluta sig till Långsjöbäckens flöde. Ibland gömmer den sig under stenblocken för att åter titta fram i ett litet vattenfall. Om man vågar lämna rundslingan och ge sig längre in i reservatet hittar man Djupsjön. En mörk lite större skogssjö där känslan att vara långt ifrån vardagen är påtaglig och där en rofylld sinnesstämning har lätt att infinna sig. Strax söder om Närkegränsen ligger Vitmosseberget. Finspångs högsta punkt.

2 – Storsjön

När man passerat Sågartorp på vägen in mot Malma går en stig ner till vänster. Via en fördämning kan man ta sig över den porlande Bottenån vid ruinen av en gammal såg. Redan här har man fått belöning för sin utflykt men om man fortsätter stigen in i skogen och håller till höger kommer man ner till den natursköna och klippiga strandlinjen. Det finns gott om grillplatser och utsikten över sjön bort mot Malma går inte av för hackor. Delar av skogen bakom är gammal igenväxt åkermark men nere vid strandlinjen är skogen ännu så länge orörd med många grova tallar.

3 – Gummesjöbäcken

Någon gång när du passerar Hästskosten bör du stanna till på den lilla vändplatsen och följa vägen som går in åt öster. Vägen går genom tät gammelskog (än så länge) och efter en knapp kilometer innan vägen svänger söderut och går över Gummesjöbäcken så håller du rakt fram längs en gammal väg som leder ner till ett kulturlandskap där flera gamla boställen (Ventorpet) funnits i sluttningen mot sjön. Lämningarna efter bostället är många men de gamla kulturmarkerna har som på så många andra platser både hunnit granplanteras och avverkas. Utsikten över Björsjön är vacker och till höger om oss så störtar Gummesjöbäcken ner i en ravin via ett fint litet vattenfall. Efter vattenfallet slingrar sig bäcken porlande ner till sjön. Helst ska besöket göras på våren när vattenflödet är som högst.

4 – Mörtsjöbäcken

Ungefär 500 meter innan man kommer fram till Mörtsjö så går det in en gammal väg/stig åt höger (norrut). Stigen följer en liten dalgång där Mörtsjöbäcken går fram. Bägge sidor av dalgången är gammal kulturmark som brukats, nu dock glest bevuxet av smågranar. Snart börjar stigen slutta nedåt och dalgången smalnar av där bäcken tar fart och skär sig genom landskapet via en brant bäckravin. Här har det tidigare funnits en såg som självklart drevs av vattenkraft. En långs sträcka där dramatisk natur blandas med spår av kulturhistoria innan bäcken åter lugnt planar ut på sin väg mot Storsjön. Den gamla vägen som vi följde hit fortsatte historiskt över bäcken via en bro och vägen, som nu blivit en stig, fortsatte till Malma längs västra sidan av Storsjön. Bron finns inte kvar. Vid lågt vattenstånd går det dock ändå att ta sig över bäcken torrskodd.

5 – Mörtsjö

I östra spetsen av Mörtsjön fanns en gång i tiden en by med samma namn som sjön. Byn var en central punkt i området. Kulturmarker och spår av mänsklig gärning sträcker sig långt härifrån i alla väderstreck. Sedan slutet av sextiotalet är dock alla hus borta med undantag för två små uthus som ännu finns kvar. Platsen är ändå mycket vacker och på höjden, där bostället som kallades för Berget fanns, finns en grillplats med en fin utsikt över sjön.

6 – Hagmarkerna vid Kvarnsjön

På norra sidan av den lilla Kvarnsjön (väster om Ålsjön) ligger stora vidsträckta och vackra hagmarker som omfattas av skydd enligt EU:s art- och habitatdirektiv. Det öppna landskapet som sluttar långsamt ner mot sjön bryts av smågranar och enbuskar. Landskapstypen i kombination med betande djur gör det till ett paradis för småfåglar. Man når enkelt hagarna via den väg som går västerut en bit norr om Tyrisfall.
Här har det bott människor länge. Precis i ledningssträckningen som går i nord/sydlig riktning genom hagmarkerna finns en fornlämning (treudd).

7 – Ulvsberget – Råd

Den här platsen fann jag av en slump när jag utforskade skogarna kring Råd, norr om Regnaren. Mellan Vägen till Råd och de våtmarker som utgör en förlängning av Rådsjöns sydvästra spets ligger Ulvsberget. På bergets sydöstra sida finns en vacker ekskog av ”Robin Hood-karaktär” och där fann jag mig plötsligt stå i en fantastisk liten glänta av gammal kulturmark. I kanten av ekskogen finns en gammal husgrund utan markering. Kanske en backstuga till Rådstorp som låg på andra sidan berget.
Ekskogens grova grenar sträcker sig ut över gläntan och platsen känns bortglömd av tiden. Jag misstänker att det är en favoritplats för svinen i den tid när träden släpper sina ekollon.

8 – Lenestad ekhagar

Jag är ingen vän av Östgötaledens sträckning genom vår bygd men det finns några delar som stannar kvar på en vandrares näthinna. När man har lämnat Regna och går österut, på ledens sträckning mot Rejmyre, så kommer man snart fram till en plats där vidsträckta hagar sträcker sig ner mot sjön Regnaren på vägens norra sida. Hagarna är välansade av landskapsvårdande får, bevuxna av ek och en och på våren lyser stora mattor av vitsippor. En liten bäck rinner under vägen och efter att ha stannat upp i en liten vattensamling dansar den vidare ner mot sjön. Här ska man gå sakta så att ögonen hinner med…

9 – Gäddöskogen

Det nybildade naturreservatet består mestadels av våtmark och bör besökas i den tid när skvattramen blommar. På västra sidan av vägen som löper genom reservatet finns dock en kuperad och trolsk urskogsterräng där man inte blir förvånad av möta varken lodjur eller skogsrå. När jag besökte skogen senast så stod en älgko ute i mossen och pratade med sina kalvar. Antagligen kände hon min närhet och varnade. Den trolska delen av reservatet är väl värd ett besök när som helst under året.

10 – Börgölsån

När Igelforsån lämnar Björkesjön på sin resa söderut byter den namn till Börgölsån. Längs den första sträckan av ån efter bron till Björkenäs så flyter den stilla. På bägge sidor av ån är det brant terräng och fin skog att gå i. Väljer man att gå över bron och följa ån på östra sidan så finns en liten traktorstig att följa. Den övergår snart i en vanlig stig som leder fram till en plats där det tidigare fanns stenpirar. Användning av dessa är okänd men eftersom ån just här blir grundare och snabbare så kan det hända att man fraktade något hit. Kol kanske… Här får man klättra upp för branten för att hitta en väg som går fram till en lite stuga. Den kan man fortsätta till Kolvetorps fritidsområde och gå runt Björkesjön för att komma tillbaka till Igelfors.
På den västra sidan finns en uråldrig väg som man hittar längs ån efter det lilla hygget vid Fredrikslund. Den leder upp i en vacker och lättrampad skog där man går med fin överblick över ån där bävern gärna visar sig under dygnets mer skumma timmar. Väl framme vid de vidsträckta gärdena vid Hårtorp så hittar vi nästa gamla väg som leder ner mot Kusbo och vidare mot Börgöl där dock hyggena blir större,

11 – Kolvetorpsön

Ön som inte är en ö!
I Västjuten utanför Värmaviken så ligger en långsträckt ö med brant strandlinje och djup skog. På öns norra spets så ändrar naturen karaktär och blir nästan skärgårdslig med vindpinade tallar på den karga berghällen. En utmärkt plats att slå upp tältet och ligga och titta på den solfärgade sommarnatthimlen i norr samtidigt som man har vatten på tre sidor. Varje gång jag gjort detta har bävern simmat förbi nära i dimman fram på morgonkvisten.
En gammal väg går längs ön och förmodligen har den använts för skogsbruk. Min gissning är att de är på grund av avverkning som ön inte längre är en ö. Det lilla smala sundet mellan ön och ”fastlandet” har förmodligen fyllts igen en gång för länge sedan och en smal igenväxt väg leder ut till ön. Vid högt vattenstånd går den inte att använda.