Jag känner en kärlek till gamla bortglömda färdvägar. Särskilt de som ligger där sedan länge otrampade och ofta igenväxta. Slingrande förbi naturens hinder. Gjorda av och för människor och möjligtvis för hästar men inte för skogsmaskiner och timmerbilar som så många skogsvägar idag. Många av de gamla vägarna har ju tagits över av det moderna samhällets industriella nyttjande. Jag tror att jag skrivit det förut men jag tycker de gamla vägar som människor traskat i hundratals är skulle ha samma skydd som alla andra fornlämningar för att inte försvinna i en tid då allt värderas utifrån ekonomiska normer.
När jag idag traskade västerut var målsättningen att se hur mycket som finns kvar av den gamla uråldriga vägsträckningen från Igelfors mot Hällestad. När jag vandrar undviker jag självklart asfalt och trafik så mycket jag någonsin kan. Jag har också en (månne utopisk) vilja att skapa vandringsvägar från Igelfors till alla de grannsamhällen som omger oss. Då utgör dom här gamla stråken ofta en viktig del av sträckningarna. Det viktigaste verktyget för att hitta vägarna är den gamla häradskartan från cirka 1860. Så det är inga rena gissningar. Många av vägarna finns också kvar på 1949 års utgåva av ekonomiska kartan.
Idag börjar vandringen på Hällestadvägen strax öster om bron över Igelforsån. Någon gång under tidigt 90-tal byggdes den nuvarande bron som tydligt berättar att vi i vår tid oftast reser till Finspångs centralort. Dessförinnan var bron riktad mot Hällestad och man fick liksom svänga av vägen om man skulle mot Finspång. Längre upp i vägsystemet mot Vingåker har man länge också kunnat se att vägskyltar pekat mot Hällestad. Även den förra bron var ju i betong och därmed inte historiskt jättegammal och läser man landskapet så kan man nästan se att den ursprungliga vägen borde gått över ån knappt 100 meter nordväst om nuvarande bro. Där låg också torpet Brostugan och det är där dagens upptäcktsresa börjar. Det är nämligen där, i det som ser ut som ett par traktorspår som går upp till ett gärde, som dagens vandring tar sin början.
Om man följer den lilla vägen upp från det gamla bostället så kommer man efter bara 50 meter upp till en större gammal kulturmark på vänster sida. Här kan man förvänta sig se både hjort och skogsgris i dygnets mer skumma timmar. Här viker vägen västerut och ett (enligt min oprofessionella bedömning) urgammalt vägmärke finns på högra sidan av vägen. Det är en rest sten med en kvadrat uthuggen. Möjligtvis finns det också några bokstäver i stenen. Den finns inte registrerad på Fornsök men som lekman tycks den mig väldigt gammal.
Vägen leder vidare genom ungskog förbi ett hygge där en flock korpar har fest kring någon slaktränta ackompanjerad av en ormvråks ödsliga skrik. Den gamla vägen är riktigt vandringsvänlig när den fortsätter in i ungskogen ända fram till till de två husen vid mitt emot El-centralen. Ett lite äldre (Solliden) och ett nyare (Solhem) .
Här träffar vi återigen på den nya landsvägen och även om det går in en gammal väg ner mot ett gammalt åkerområde så tror jag att den gamla vägsträckningen härifrån är den samma som i nuvarande sträckning några hundra meter fram till det gamla bostället Hårsbäcken som låg på en liten höjd till vänster om nuvarande väg. Där gick vägen upp på höjden precis förbi bostället för att sedan fortsätta parallellt med nuvarande väg ända fram till avtagsvägen mot Pettersberg och Högsfall som är den ursprungliga vägsträckningen i en slinga förbi bostället Pettersberg. Här går vi över vattendraget som har samma namn som bostället (Hårsbäcken) via ett vacker gammal stenbro som borde röjas fram till beskådande för de som passerar.
Vid Nyhagen passerar vi rakt över nuvarande väg längs den väg som leder in mot Holmsjöhult och Ålsätter. Efter cirka 200 meter kommer vi fram till en korsning där det står ett gammalt vägmärke (milsten). Jag trodde länge att den här vägen var en skogsbruksväg men milstenen talar sitt tydliga språk. Här gick vägen förr i tiden. Själva stenen är tyvärr vittrad och är oläslig men fundamentet är imponerande. Vi håller vänster här och höger efter ungefär 100 meter där den gamla färdvägen från Högsfall en gång anslöt. Vägen slingrar sig sakta uppåt och den är inte lika rak som dagens landsväg. Många som åker till Igelfors västerifrån idag tycker vägen är slingrig men det är inget mot den historiska sträckningen… Det bär uppför i omgångar och vägen är mysig att följa även om den ser ny ut i många fall eftersom man nyligen grävt för bredband och valt att följa den gamla vägsträckningen. Vi passerar något som ser ut som en gammal väg åt nordost på höger sida. Den har jag inte följt ännu men enligt häradskartan ska den leda upp mot Holmsjöhult.
Efter en knapp kilometer kommer vi fram till ett litet öppet område där det står en saltsten vid sidan av vägen. Här går en gammal genväg in som leder över Fäbromossen fram till Vargnäset. I ett vandringsperspektiv är det intressant eftersom det från Vargnäset finns väg mot Älgsjön (Grygöl) via det vidsträckta naturreservatet och Natura 2000-området Stora Mossen. Den sträckan skulle kunna komplettera eller rent av ersätta den fruktansvärt intetsägande sträckan av Östgötaleden mellan Älgshult och Rullebacka. Vägen över Fäbromossen användes länge och den finns utmärkt så sent som på 1949 års ekonomiska karta.
Snart möter vi landsvägen igen och här ser jag ingen annan möjlighet än att den nya vägen lagts på den gamla sträckningen. På ena sidan blötmosse och på andra sidan brant sluttning. Vi får vackert knalla fram längs landsvägen i ungefär 200 meter tills vi når Tomtebottenvägen som leder iväg österut mot Högsjön. Direkt när vi vänt upp längs grusvägen så viker vi höger och där hittar vi den gamla vägsträckningen igen. Ni kanske undrar hur jag vet att det är en gammal väg… Det vet jag inte och jag tänker inte göra anspråk på att vara landskapsantikvarie men om man hittar en skogsväg som är röjd och dom röjda stenarna är bevuxna av tjock långsamväxande mossa så vet jag åtminstone att vägen har funnits där mycket länge.
Nu går vi parallellt med landvägen längs den gamla vägsträckningen. Snart kommer vi till en plats med flera gränsmärken. Det närmast den gamla vägen i ett litet röse och i skogen intill finns ytterligare några resta stenar. Det utgör gräns mellan Regna och Hällestad socken men också mellan fem olika ägor. Dessa stenar finns registrerade i Fornsök om man vill veta mer.
Vägen leder vidare parallellt med nuvarande väg och den blir tydligare och tydligare. Här och där lyser det ännu gult av kantareller. Snart kommer vi fram till en bredare skogsväg som visar att delar av den uråldriga vägen fortfarande används. Efter en dryg kilometer råkar vi åter på landsvägen vid ett gammalt vägmärke i form av en milsten. Här verkar det pågå någon udda nattlig aktivitet. Nedskräpningen är omfattande och någon med konstig humor verkar tycka att det är roligt at klä milstenen i diverse underkläder. Idag plockade jag av ett par herrkalsonger och två par strumpbyxor…
Härifrån är det ganska tydligt om man jämför dagens sträckning mot den gamla häradskartan från 1860 att dåtidens och nutiden väg har samma dragning ner till Kungshagen där minnesmärket efter Gustav III:s eriksgatulunch står. Här är vägen väldigt kurvig och det är exakt samma kurvor på nya och gamla kartan. Det som dock är intressant är att man på häradskartan hittar en genväg mot den vackert belägna gården Bråtfall. Den ska man nyttja om man vill gå mot Finspång eller Sonstorp. Jag har gått med bägge destinationrna som slutmål men då på västra sidan av sjön Bleklången. Det vore jätteintressant att hitta en sträckning mot Finspång på östra sidan av sjön genom det såväl kulturellt intressanta som natursköna området Trollkäringeskogen. Jag hittar mycket riktigt vägen men efter några hundra meter försvinner den samtidigt som en annan gammal sträckning bär iväg österut. Det finns bra stigar att följa men jag kan inte se några spår efter en gammal färdväg längre. Med hjälp av en lättgången stig tar jag mig ändå ner till Bråtfall och det öppna vackra landskapet där. Där kan vi gå vidare mot mot Finspång via Annastinefors men det får vi berätta om en annan gång. Jag går istället dom hundra metrarna ner mot Kungshagen och vänder hemåt bland alla jaktlag och hungriga Korpar. Hur den äldre vägen härifrån fortsätter mot Hällestad får vi utforska en annan gång.
Dagens slutsats är ändå att det är en väldigt stor del av den gamla vägsträckningen som finns kvar. Naturligtvis delvis igenväxt, bortglömd och ibland svårfunnen men också till stora delar än idag använd. Det är några småsträckor här och där man behöver nyttja landsvägen och möta trafik. Det finns säkert trevligare alternativ att hitta även för dessa snuttar.
/Bengt
