En tur åt sydväst

Höstlovets andra vandringstur. Idag gick fotstegen mot sydväst. Inte helt ensam utan min något korpulente fyrbente kamrat är med som sällskap. Vad är det man brukar säga… -”sådan herre sådan hund”… Egenpromenaderna med hund brukar dock innebära att sträckan blir lite längre. Viljan att se vad som döljs bakom nästa kurva och nästa krön är stark och svår att stå emot. För att fritt citera Tolkien. ”It’s a dangerous business going out of your door. You step into the Road, and if you don’t keep your feet, there is no knowing where you might be swept off to.”

Idag har jag dock tagit ut en förbestämd rutt. När jag går åt Hällestadhållet brukar jag alltid gå via ”bruket” men idag tog jag stora vägen ner över bron. Första korta stoppet vid Brostugan som låg ungefär där den gamla bron gick över Igelforsån. Finns inga spår kvar idag förutom den skylt som Regna hembygdsförening satt upp (1). Kul ändå att veta att det låg ett boställe ett vid det gamla brofästet ända in på 60-talet. Det jag tidigt upptäckte när jag flyttade hit 1990 var att det gick en gammal väg in där stugan låg som ledde över skogen fram till Solhem mitt emot El-stationen. Tror den är mestadels igenväxt nu men jag har en kärlek till dom där gamla vägarna som användes av människor långt innan vi satte hjul under oss för att ta oss fram. Kanske var det här vägen gick innan asfaltens tid…

Jag tar det långsträckta motlutet upp till Solhem (mitt emot ställverket på Hällestadvägen) och strax efter sista huset finns det en öppning i skogen på vänster sida som jag sneglat på i många år. Idag bestämde jag mig för att se vart den skulle ta mig. Nyfiken på om det var en gammal väg eller något som skapats av skogsmaskiner gav jag mig in i öppningen i skogen. Ganska snabbt insåg jag att det var en väg som funnits länge. Om man tittar på hur vägen röjts står det snabbt klart om den är gammal eller ny och den här var helt klart av historisk modell. Igenväxt men ändå tydlig. Den tar mig ner till en gammal åker som nu består av en granplantering (2). Jag är ingen god gissare när det kommer tid träds ålder men jag skulle gissa att granåkern är 50-60 år gammal. Marken är alldeles jämn och runt det långsmala området som gränsar till Horsbäcken finns massor av röjningsrösen och tydliga gamla dikningar. En gammal väg leder vidare ut mot torpet Horsbäcken som ligger vid ”stora” vägen och jag gissar att området var åkermark som tillhörde torpet. Vägen leder vidare åt andra hållet och jag tror det fanns en genväg som följde bäcken över skogen fram till Gållbo. Vi har dock en bit att gå idag, min kamrat och jag, så vi kontrollerar det en annan gång. Efter hemkomst tar jag en titt på 1949 års ekonomiska karta och ser att både åkermark och väg finns tydligt markerad (3). Liksom stigen över till Gållbo.

Jag följer kanten på den gamla åkern fram till torpet Horsbäcken (4). Huset var beläget på en liten höjd men revs redan 1918. Jag har ingen information om när torpet byggdes och hur länge det varit bebott men det finns gott om spår kvar av mänsklig historia trots att hundra år nu har passerat. Härifrån fortsätter jag ett kort stycke fram till avtagsvägen mot Högsfall. På den tid då en vägsträckning inte behövde vara spikrak ringlade sig landsvägen upp här förbi Pettersberg. Ett kort stycke in på vägen finns en mycket gammal, mycket gedigen och mycket vacker stenbro över Horsbäcken (5). Bäcken avvattnar både Holmsjön och några av de stora myrmarker som finns här och den kan ibland vara både strid och djup. Den fyller till slut på Igelforsån strax söder om samhället. Bron är tyvärr skymd av sly på hyggesmark på bägge sidor så det behövs röjas upp här så detta historiska konstverk blir synligt för passerande ögon.

Den urgamla vägsträckningen för Hällestadvägen skiljer sig en del från dagens sträckning och vid Nyhagen viker jag av från asfalten in mot Holmsjöhult (stor skylt). Några hundra meter in kommer jag till en milsten vid en trekorsning som verifierar att det här är den ursprungliga vägen. Själva stenen är vittrad, sliten och oläsbar men fundamentet är fortfarande magnifikt (6). Snart svänger vägen ut igen mot nuvarande sträckning men jag följer den parallella väg som slingrar sig fram genom skogen. Min första tanke är att det är en ny väg gjord för skogsbruket men ju längre jag går ju mer börjar jag tvivla. Jag luras av att man grävt för bredband i den här sträckningen och att vägen grusats upp. Kanske är det här den gamla vägsträckningen. En kontroll på 1949 års karta efter hemkomst visar att tvivlet var korrekt. Vägen finns redan då och är förmodligen den ursprungliga landsvägen. Jag hade förväntat mig hyggesmark men det är faktiskt skog hela vägen tills vi når ”stora” vägen igen strax innan avtagsvägarna Tomtebottenvägen och Vargnäsvägen. Precis mitt emot Vargnäsvägen ungefär 50 meter in i skogen finns några gamla gränsstenar (7) och här tar vi en liten fikapaus. Gränsstenarna säger att vi nu lämnar Regna socken, Högsfalls ägor och kommer in I Hällestad socken, Glutebo ägor – Ska naturligtvis vara Gultebo… (Källa: Riksantikvarieämbetet). Stenarna är oläsliga men medans jag sitter där så funderar jag på varför gränsstenarna ligger så långt från vägen. När jag börjar se mig omkring så ser jag snabbt en annan vägsträckning alldeles bredvid den yttersta stenen. Den vanliga frågan inställer sig om det här är en gammal färdväg eller något som gjorts under det moderna skogsbrukets flagga. Det blir snabbt klart att det här är den gamla vägen. Att senare traktorer och maskiner nyttjat vägen och då satt sina spår spelar ingen roll. Den gamla färdvägen ringlar sig fram genom skogen och möter snart på en mer modernt nyttjad skogsväg. Tyvärr har någon använt en sänka i skogen som soptipp (8) och ni får ursäkta språket men – JÄVLA FOLK… Det är inte som någon har slängt ett glasspapper utan det är säckvis med sopor som dumpats här.

Vägen närmar sig åter nuvarande vägsträckning och även här ska det finnas ett gammalt vägmärke (9) som dock är raserat. Möjligtvis för att flyttas till det märke som sitter där vår skogsväg möter nuvarande väg. Man kan dock undra vad som pågår här. Nedskräpningen i området är omfattande och någon har trätt ett par strumpbyxor över stenen. Det är så skräpigt så det bli en anmälan till kommunen på måndag. En riktig soptipp…

Jag knallar vidare efter vägen ner till Kungshagen där det finns ett minnesmärke (9) efter Gustav III:s eriksgata 1773 och den lunch kungen ska ha inmundigat här. Därav förmodligen namnet på platsen. Här viker vi in på grusvägen förbi gården Bråtfall och de vackra öppna markerna i den lilla dalgången. Här tog jag för några år sedan tog mina bästa kronhjortsfotografier en mycket tidig julimorgon. Några slöa kalvar reser sig nyfiket och glor på oss när vi passerar den vackert belägna gården (10). Blir alltid lika glad av att se att det ännu finns boskap i våra landskap.

Efter det vackra öppna landskap tar storskogen vid. Förutom en lite avstickare in till en kolaranläggning, vilken som vanlig ligger ute på ett hygge men ändå är identifierbar, så närmar vi oss vändpunkten för dagens vandring. Stora mängder av höstkantareller i mossan och även en del gula men dom får stå kvar idag (11). Tillbaka på vägen så når vi snart en vändplan och den väg som därefter tar vid är av den typ som jag älskar. En väg för människor och möjligtvis för hästar men inte för maskiner. Djup skog på bägge sidor. Marktäcket lyser klargrönt. I Nötskrikors och korpars novemberland närmar vi oss platsen med närområdets vackraste namn. Vi är framme i Annastinefors.

Här fanns på 1700-talet både ett järnbruk och en såg tillhörande Sonstorps bruk. Vid Annastinefors finns den stora sjön Bleklångens avrinning. Det är en reglerad avrinning med en damm som är moderniserad sedan järnbrukets tid (12) Flödet möter en annan avrinning från större myrområden och precis där bäckarna möts ligger huvudbyggnaden från det gamla bruket (13). De samlade flödena blir Mörtsjöbäcken som sedan rinner vidare mot Mörtsjön och sedan ut i Börgölsån för att så småningom rinna ut i Glan. Från Annastinefors går vägar både mot Sonstorp/Hällestad, mot Hälla och mot Flasbjörke samt naturligtvis den väg jag kom från Bråtfall och Igelfors/Regna. Man behöver inte fundera på varför järnbruket anlades precis här där färdvägar möts och där både vattenkraft och skogsråvara finns. Jag har gått förbi här flera gånger förut på väg mot Finspång eller Sonstorp men då har jag varit på väg någonstans och inte tagit mig tid för att utforska området. Det finns bara ett hus kvar här och det tycks tyvärr vara på väg att förfalla. Fönstren är igenspikade och det verkar som det är några år sedan som det mysiga torpet fick den omvårdnad det förtjänar (14). Om ägaren läser det här så är jag villig att göra en överenskommelse om långtidshyra. I skogen bakom torpet finns spår av ett litet samhälle (15). Jag kan inte läsa tecknen men det finns massor av konstiga konstruktioner som inte gjorts av naturen. En stolt dovhjort studsar undan när vi kommer och jag tänker att han borde ha annat för sig så här i början på november men kanske tog han igen sig inför kvällens övningar vid de öppna markerna vid Hällanäset på andra sidan bäcken.

Efter att ha utforskat området och dragit mig till minnes alla blå jungfrusländor som svärmade i bäcken när jag senast passerade förra våren vänder vi åter. Vi tar en liten men ändå tydlig skogsstig i riktning Högsjön för att träffa på ytterligare några gränsmärken (16). Mitt i skogen sitter gränsstenarna som ska utgöra gamla gränsmärken mellan fem ägor och tre socknar. Jag letar förtvivlat efter någon väg eller stig även här men jag hittar inget som tyder på att det funnits en gammal färdväg här. Inte förrän jag gått genom skogen och kommer ut på ett hygge hittar jag spår efter en gammal väg (17) som slingar sig tillbaka mot vändplanen på Tomtebottenvägen. Förmodligen har det funnits en gen färdväg från Annastinefors upp mot Igelfors. Med tanke på att vi är på väg mot ett område med många kolningsanläggningar är det inte så konstigt. Behovet av kol i det gamla järnbruket måste ha varit stort. Tomtebottenvägen finns dock inte på kartan från 1949 och det finns heller inga stigar utmärkta så mitt antagande kan mycket väl vara felaktigt.

Vi har lagt en och en halv mil bakom oss så vi struntar i att försöka leta på alla kolaranläggningar som finns utmarkerade på riksantikvarieämbetets karttjänst. Vi får nöja oss med den vackra vyn över Högsjön (18). Några närliggande anläggningar försöker vi ändå identifiera. Den första hittar jag inte och den andra är sönderkörd av skogsmaskiner (19). Jag trodde att även kolbottnar hade skydd. Lite längre upp längs Tomtebottenvägen finns konstiga rösen i skogen (20). Enligt riksantikvarieämbetet rör det sig om plantlavor som är en slags gammaldags odlingslådor. Jag tänker dock att det måste finnas ett boställe om det ska finnas plantlavor. I vårt letande hittar vi ett jättelikt flyttblock (21) men inte något boställe.

Vi når vägen igen och traskar på hemåt. Vid El-stationen viker vi av mot bruksområdet i Igelfors. Även här finns saker värde att minnas. När jag flyttade till Igelfors fanns både ett större hus för arbetarbostäder och en disponentvilla. Villan var utblåst redan då och bägge husen eldades upp under 90-talet. En glädjande syn möter mig som avslutning där en nyplantering sker på den vackra men gamla allén ner till bruksområdet. Många av de gamla träden har dött men nu kommer en föryngring som om några år kommer att återskapa känslan av en riktigt gammaldags lindallé. Drygt 2,1 mil blev det totalt idag