Tyresfallsskogen

Dagens tur började på den lilla grusväg som går upp till vänster 500 meter norr om gården Tyresfall vid Ålsjöns västra strand. Framför oss låg en rundtur förbi de gamla boställena Stora och Lilla Ulvsberg samt Gummedalen på vägen tillbaka. Dessutom ville jag göra en liten avstickare på den gamla medeltida färdvägen som går uppe på berget ovanför nuvarande landsväg norr om Tyresfall.

Direkt när man svänger av landsvägen syns spåren efter det gamla bostället Grindtorpet. Själva torpet är enligt Riksantikvarien förmodligen bortodlat men på högra sidan finns längs kulturmarken en del bebyggelselämningar från uthus som troligtvis hörde till torpet.

Det var något år sedan jag gick här senast och man märker direkt att avverkningen av skog varit intensiv i området. Snart nog kan vi dock blicka ut över Kvarnsjön och de vackra beteshagarna som sluttar ner mot sjön (1). Hela hagmarksområdet norr och nordöst om sjön är skyddat enligt EU:s Art- och habitatdirektiv och anses vara av nationellt bevarandevärde. De välhävdade betesängarna som böljar nedåt mot Kvarnsjön bryts av smågranar och enbuskar och det finns gott om död ved. Fågellivet är intensivt både sommar som vinter. Runt Ålsjön har det bott människor i minst 5000 år och vi går in genom staketet för att försöka finna den fornlämning (treudd) som ska finnas ganska mitt i hagen. Jag tror mitt otränade öga hittade lämningen (2) även om flera tusen år av tid har gjort sitt bästa för dölja den.

När vi passerat de vidsträckta hagarna så håller vi vänster där vägen delar sig. Här och där finns luckor av kulturmark i den skog som ännu finns kvar (3). Stora arealer är dock hyggesmark. Vi stretar oss dock uppåt till det första torpstället på vår runda som är Stora Ulvsberg. Här finns grunderna kvar av såväl ett bostadshus som ett flertal uthus. De öppna markerna minner om tidigare generationers slit och naturen har inte riktigt lyckats återta landskapet (4) sedan 1949 då den siste brukaren avflyttade enligt den informationsskylt som Regna Hembygdsförening satt upp på platsen. Några jaktinstallationer står i det gamla bostället och vi sätter oss på en av de gamla husgrunderna för en första kopp kaffe och lite torkat renkött (5).

Härifrån är det inte långt till Lilla Ulvsberg. Det bostället ligger inte precis vid vägen så man får leta sig ner i terrängen. Här hittar jag ingen skylt men min gissning är att detta torp varit obrukat mycket längre än det föregående. Det finns några husgrunder som det växer fullstora granar i (6). Det finns inga stigar ner från vägen och får naturen något tiotal år till på sig kommer denna plats att vara svår att hitta. En bit från torpstället ska det finnas en kolaranläggning. Det visar sig dock vara mitt ute på ett hygge och jag hittar inga spår efter den.

En bit bortom Lilla Ulvsberg tar vägen slut vid en vändplan. Härifrån ska det dock gå en gammal stig i rakt nordlig riktning. Tyvärr har stigen förstörts av hyggesbruket de första hundratalet metrarna men vi går på riktning och torrmossen är gåvänlig om än med några mindre vindfällen som vi får kliva över. När vi kommer över hygget och in i skogen igen hittar vi på stigen som trots att den är igenvuxen med torra ormbunkar är fin och lättgången (7) när den ringlar sig genom skogen. Jag ber sambon vänta vid ett gigantiskt flyttblock (8) medans jag ger mig in i skogen några hundra meter för att kontrollera nästa kolaranläggning. Även här har det moderna skogsbruket satt sina spår men jag hittar ändå rester av en kolarkoja där anläggningen sägs vara belägen (9).

Tillbaka vid flyttblocket men där är det tomt. Hunden spetsar öronen och på avstånd hörs visslingar och jag svarar. – Jag har ingen aning om var jag är ropar sambon ifrån skogen. Skogsrået har lurat iväg henne med hjälp av trattkantareller och hon hittar inte tillbaka till stigen. Jag släpper hunden som blixtsnabbt plockar upp henne och leder henne tillbaka till flyttblocket. Samma förmaning ges som till Bilbo och dvärgarna. -”Lämna inte stigen för då är du förlorad”.

Det är gott om trattkantareller även på stigen och påsen fylls snabbt. Stigen ringlar fram genom småmysig blandskog men plötsligt övergår den i djupa och leriga spår från en skogsmaskin. Borde inte uråldriga vandringsvägar skyddas som alla andra historiska platser och lämningar undrar man..?

Sista biten tillbaka upp till vägen är det enklare att gå i skogen än i de leriga hjulspåren. Tillbaka uppe på vägen så vänder vi tillbaka mot Ålsjön. Vid torpruinerna vid Gummedalen blir det att sitta ner en stund för en smörgås. Torpet brukades ända in på 60-talet och första gången jag gick förbi här för några år sedan så låg det djupt inbäddat i storskogen. Nu ser det risigt och rörigt ut där det ligger mitt i ett stort avverkningsområde.

Vi traskar vidare den knappa kilometern ner till landsvägen. Jag lastar av dagspackningen i bilen och traskar i väg norrut för att hitta den urgamla färdvägen som går vidare norrut över berget istället för nere vid vattnet som är sträckningen för den nuvarande vägen. Det är inget problem att hitta stigen/vägen som tar vid där den gamla åkermarken slutar. Den leder vidare ut på en långdraget hygge men här har man visat stor respekt för den gamla färdvägen och inte bara lämnat den ifred utan också märkt upp sträckningen med högstubbar på bägge sidor (10). Smart och elegant samspel mellan det nya och det gamla.

Jag går förbi den plats där det ska finnas en medeltida inristning i en sten men jag kan inte hitta den (11) utan jag traskar vidare längs stigen som leder in i Hållskogen. Skogen ska ha fått sitt namn efter att danska trupper slagit läger (Hållit) där. Mat ska ha lagats på Köksudden nere vid sjön… Jag tar mig över en lite mosse till en grop mitt i skogen (12) där märkliga saker ska ha utspelat sig under nordiska sjuårskriget (1563-1570). Regnakvinnorna ska ha supit ner danskarna med hemkokt brännvin för att sedan skålla ihjäl de redlösa danska soldaterna med hett vatten. (Källa: Riksantikvarieämbetet). Sanningshalten i historian kan man bara spekulera i men det brukar alltid finnas ett korn av sanning i sådana här historier som sedan ofta förstärks och förvanskas under åren.

Jag klättrar ner från höjden och ner på den vackra nuvarande vägsträckningen längs Ålsjöns västra strand. Den går inte av för hackor den heller (13). Där slutar dagens vandring.

Klicka på bilderna för större version!