Tåget vi hade planerat att resan skulle vända med var fullsatt. Vi hade ingen lust att riskera 4 timmars ståplats så vi bokade in oss på Frecciabiancan som skulle lämna Rom för La Spezia klockan 11:57 istället för två timmar tidigare. Det gjorde sovmorgon idag. Men jag är inte så jävla bra på sovmorgonar så vi äntrade frukosten klockan åtta som vanligt. Det blev en långfrukost och så gick vi tillbaka upp på rummet och tittade i taket en stund innan jag fick spader på det.
Vi checkade ut och gick lite bland alla de försäljare som ställt upp sina stånd runt Termini. Uppgraderade kalsonglagret med två par för en euro styck men trots märkningen så tror jag alla hade samma storlek. Ska blir spännande att se om man får på sig dom. Några presenter till hemmafolket blev det också innan vi äntrade den gigantiska Termini där vi tog en fika medans vi väntade på vårt ressällskap. Trodde fikan skulle vara svindyr här men en cappucino och en espresso gick lös på 2,6€. Helt och hållet överkomligt. Vi bordade Frecciabiancan i god tid och sedan förestod en helt ok tågresa mot La Spezia följandes kusten norrut och ibland till och med kyssandes havet på sin väg norrut. Dagen lovade åska och regn och vi passerade ett rejält åskväder med skyfall på vägen. Nu har jag åkt alla Freccior. Både Rossa, Argento och Bianca. Dom är bekväma men inte äkta höghastighetståg då som ligger på ca 200 knyck i maxfart.
Snabbt tågbyte i La Spezia. Där fick vi trygga en Nya Zeeländsk dam som luffade runt på egen hand i sin tågresa för att träffa vänner i Levanto. Sista turen var bara åtta minuter lång innan vi klev av i Riomaggiore i Cinque Terre. Tog ut riktningen till hotellet med google maps och så började vi den kraftiga uppstigningen till vårt hotell som låg i toppen av byn. Med hundra meter kvar vidtog den brantaste, vingligaste och snedaste trappa jag någonsin klivit uppför. Ungefär som den Frodo gick uppför i sagan om ringen. Jag gick den dessutom två gånger. En gång med egen packning och en gång med sambons. När jag var nästan uppe på andra svängen kom hotellvärden farandes alldeles förtvivlad över den väg vi valt. Vi valde den brantaste trappan i Italien påstod han. Hade t.o.m. skickat mail om den väg vi skulle ta men vem fan kollar mail när man är på semester. Han bjöd på vatten och var verkligt imponerad. Vi var dom första gästerna som någonsin hade tagit oss upp för dom trapporna med packning. Amerikanerna brukar ringa från trappans fot. Jag fick till och med ett jobberbjudande. Om en månad så sker vinskörden uppe i bergen och dom behöver folk som bär ner vindruvorna. Hotellvärden försäkrade att mina förutsättningar att få jobb där var mycket goda. Som blekfet 50+-are så lät jag musklerna spela under den sjöblöta skjortan för att låta honom förstå att det kommit vikingar till byn.
Vi checkade in i en mycket trevlig lägenhet mitt i byn och efter en kort uppfräschning så gick vi ner till hamnen. Vi hittade en trevlig restaurang och en Pasta frutti del mare Liguria var resans kulinariska höjdpunkt hittills. Inte lika bra vin som i Veneto dock men helt ok.
Vi köpte en flaska vin till och lite tilltugg i en liten butik och sedan vandrade i bort till en liten stenstrand en bit söder om byn. Efter lite strandmys så bestämde damerna sig för att bada i det mycket ljumna men lite vresiga liguriska havet. Jag är ingen badare så jag avstod men damerna satt i strandkanten och lät sig bli omkullslagna av vågorna en lång, lång stund innan dom var nöjda. Vädret som utlovat åska och regn höll sig till mulet. Kvällens temperatur 25 grader. Skönt…
Natten kom krypandes och jag klättrade trots sällskapets protester ut på stenpiren i mörkret utanför byn för att få några bra bilder på den upplysta idyllen. Den bedriften gav inte bara bra bilder utan den talar också om att ryggskottet måste vara över. Fantastiskt vackert här. Mycket turister ja, men det finns undanskymda ställen man kan hitta. Stenstranden söder om byn är en sådan.
