Himlen lyste blå över Täsch när jag drog isär draperierna till vår balkong. Solen hade ännu inte nått så högt så den nådde ner i dalgången. Kyrkklockan mitt i byn talade om att klockan var sju och det var dags att gå upp. Frukosten var enkel men tillräcklig och om man använde två kapslar till kaffemaskinen så blev kaffet riktigt bra.
Vi lämnade Täsch och påbörjade den kraftiga nedstigningen till Visp och även i dag förundrades jag hur tåg faktiskt kan köra i de kraftiga lutningarna. Noterade idag att man körde väldigt sakta fram till de kraftigast både uppförs- och nedförsluten och så hakade man i kugghjulen innan färden fortsatte. Sträckan mellan Visp och Zermatt är sagolikt vacker. Också lite otäck säkert för de höjdrädda och jag såg flera som satt och blundade på de värsta ställena där tåget kröp fram över små broar över djupa raviner.
Från Visp fortsatte resan upp mot Basel och den inledande sträckan är inte så vacker för här vidtar den 16,5 kilometer långa tunneln under Simplonpasset. Väl igenom så återkommer dock skönheten med utsikt över Thünersee och Dreispitzmassivet. Men de riktigt höga topparna försvann långsamt i fjärren när det bekväma Eurocitytåget tog sig upp mot Bern. Där vänder tåget och fortsätter till Basel där vi gjorde resans andra byte. Från Basel tog vi oss in i Frankrike där vi åkte norrut mot Strasbourg genom Alsace. Ofattbart mycket vinodlingar här men det kunde man ju i och för sig ha förväntat sig. I Strasbourg skedde dagens sista byte. Den långa resan vi hade kvar skedde med TGV nonstop så restiden in till Paris var bara 1:48. Tåget dammade snart upp i 320 knyck och låg länge och pendlade mellan 315 och 320. Efter en stund så sänktes dock farten och resten av resan skedde i ca 300 km/h. Landskapet var platt och vackert småkulligt. SNCF hade ett häftigt intranät på tåget där man kunde följa resan på kartan och se hastighet och tid kvar till ankomst men också presentationer av alla sevärdheter man passerade. Klicka på små symboler på kartan så kom det upp information. Bästa turistreklamen för Frankrike. Det fanns mer grejer på wifi.sncf men jag fastnade på kartan.
Snart nog rullade vi in på Paris Est och när vi klivit ut på andra sidan stationshuset insåg jag att Paris var lika bubblande, kaotiskt, intensivt och mångkulturellt som jag minns det.
Vårt hotell låg ca 10 minuters promenad norrut från Est. Hotellet var billigt och hade säkert varit ett vackert boende en gång i tiden men nu var det ganska sjaskigt. Men vem bryr sig . Så lite tid som möjligt på hotellrummet är mitt motto.
Efter incheckning och uppfräschning tog vi ut stegen ytterligare en bit norrut och klättrade upp till den majestätiska Sacre Coeur som höjer sig över staden och där utsikten över Paris är fantastisk. Därifrån promenerade vi sakta ner genom Montmartre till Place du Tertre där restauranginkastarna tävlade om vem som skulle få skinna oss på lite pengar. Jag såg till min glädje att musslor var på menyn på i stort sett alla restauranger och dessutom till ett acceptabelt pris. Det blev en Moules Mariniere i sorlet från alla turister och man kan inte beskylla restaurangen för att snåla med musslorna. En hel kastrull proppfull kom in och jag orkade faktisk inte få i mig alla. Vi promenerade tillbaka nedåt och satte oss en stund på ett trottoarcafé alldeles under Sacre Coeur och tittade på folk en stund medans natten sänkte sig över Paris. Det var länge sedan jag var här om man räknar bort att bara byta tåg. Det var nog mitten på 80-talet när jag senast vandrade omkring i Montmartre. Mycket har ändrats. Det är inga konstnärskvarter och det finns inga små kvarterskrogar längre. Samtidigt kan man sätta sig någonstans och blunda lite och låta musettedragspelen och dom spruckna rösterna ta sig tillbaka till en annan tid…
